Dödarn är död

Dödarn

Han kom, han läste, han besegrade. Han fortsatte, han lästes, han besegrades. Han kom igen, han överlevde, han vann. Dödarn är död. Länge leve Robert V Lux.

Han lägger ned sin blogg. Han slutar spela poker. Han kunde inte vara mer dramatisk.

Jag har slutat spela poker många gånger. Men aldrig lika dramatiskt som honom.

Jag önskar honom bättre lycka än min egen.

Men en sak ska han veta, det är svårare än man tror.

”Dödarn, just when i thought i was out they drag me back in!”

                 – Michael Corleone, Godfather III

Det känns som igår. Men det är snart tio år.

Vi fick ett mail till Poker Magazines redaktion. En snorhyvel presenterade sig som Dödarn och Nordisk Mästare.

Vadå Nordisk Mästare tänkte jag? Men jag gillade attityden och artistnamnet gick att jobba vidare på.

Framförallt behövde vi mer redaktionellt material och hans arbetsprov lovade gott.

Det finns alltid flera ingredienser till en succé. Beträffande Dödarns älskade dagbok i Poker Magazine så var en av huvudingredienserna Daniel Wallins geniala layout där dagboken dök upp i små doser lite överallt i tidningen.

Inte helt olikt Sergio Aragonés små skämtteckningar i marginalen i tidningen MAD.

Dödarns svanhopp och magplask på pokerbordet kom huller och buller och gjorde sig perfekt i små doser.

Storheten i hans dagbok var att alla känslor låg utanpå och vi fick verkligen leva med i den dagliga bergodalbanan för ett pokerproffs.


Han skrev helt orädd och uppfann egna ord när de existerande inte räckte till. Han bjöd på sig själv med sin märkeshysteri och jakt på lyx, blandat med filosofiska små steg.

Första gången jag träffade honom var i Monte Carlo 2005. Världen hundra bästa spelare var enligt reklamen inbjudna till Monte Carlo Millons. Jag var där. Dödarn var där.

Han hade stora ögon, imponerade men hungriga. Det var som att se sig själv åtta år tidigare. Jag gav honom några visdomsord på vägen.

”Dödarn, the guys who want it all, chicas, champagne, flash … they never last.”

– Frank Lopes, Scarface

De åkte nog in genom ena örat och ut genom andra trots en nickning däremellan.

Många år senare träffades vi på ett lunchhak i Malmö. Han pluggade konsthistoria och hade blivit man.

Det har alltid varit kul att umgås med Robert V Lux. Han är intelligent, rolig, allmänbildad, prestigelös (förutom kläder och vin) och nyfiken.

Kanske beror vår trivsel i varandras sällskap av att vi är födda samma dag? Eller kanske inte?

Hursomhelst så lär jag höra av mig till honom nästa gång mina vägar bär till London.

Då ska jag fråga vad det där V:et står för som jag alltid glömmer bort att fråga. Eller förresten jag har nog frågat men glömt bort.

Min favorit i hans bloggande var när han bakis som få bestämde sig för att göra en milkshake på en kebabrulle.

Kebabrullen åkte ned i mixern. Dödarn dränkte den i mjölk och vred på knappen till max.

Han påstod att den var god, men det är en bluff jag gärna vill syna.

Kanske borde jag göra en själv och testa? Höja en bägare med sörjan som hyllning liksom, nu när Dödarn är död?

Vid närmare eftertanke tror jag att jag struntar i det. Potten är över. Jag viker mig. Kebabrullemilkshake är gott.

So spracht Dödarn.