Jag har ett spelansvar

Ken Lennaard

Personligen anser jag att alla i spelbranschen har ett spelansvar. Jag har det mer än andra.

Som medmänniska

Den här världen är vacker. Men den här världen är inte vacker.

Det måste vara alla människors skyldighet att försöka bidra med solidaritet, integritet och hjälp.

Desto bättre förutsättningar man själv fått desto större skyldighet mot medmänniskorna har man.

Desto större framgång man fått desto större skyldighet har man. Warren Buffett och Bill Gates verkar hålla med. Vad Ivar Kamprad tycker vet jag inte.

Desto större tur man haft desto större skyldighet har man. Vad William Thorson tycker vet jag inte.

Det är omöjligt att på avstånd döma en annan människa. Det är nästan lika svårt att göra det på nära håll.

Förutsättningar och händelser är okända faktorer. Den enda som kan döma dig är du själv.

Jag gör det varje dag. Och jag är mycket kritisk.

Gör det du med. Om inte annat så kommer du att bli en bättre pokerspelare av det.

Som bloggare

Idag är jag en del av pokersverige som bloggare. Jag har varit en förebild för vissa, och kanske är jag en förebild för någon idag. I vilket fall som helst så läser folk vad jag skriver. Och dem påverkar jag.

Därför har jag ett spelansvar. Precis som alla andra som skriver om poker, men i olika grad såklart.

Den avgörande faktorn till att jag bloggar för Pokerlistings är att jag får ersättning för det. Pokerlistings tjänar pengar på att skapa nya kunder till spelbolag, eller ”driva trafik” som de själva beskriver verksamheten.

Därför har jag ett indirekt men obestridligt spelansvar.

På samma sätt som många andra, som jag hoppas känner sig träffade.

Jag hade ett spelansvar

Som opinionsbildare

När pokerboomen var som störst i Sverige så fanns det fyra ”maktpositioner” beträffande opinionsbildning i pokersverige. Chefredaktör för Poker Magazine, Ordförande i pokerförbundet, Expertkommentator på TV och krönikör i Aftonbladet.

Jag satt på alla dessa stolar samtidigt och fick för det sund kritik. Men jag har alltid kunnat skilja på saker och ting. Och ingen har någonsin påstått att jag inte skötte mina respektive roller på ett bra sätt.

Däremot så blev mitt spelansvar absolut gigantiskt.

Särskilt när jag under tiden var en av de absolut mest framgångsrika turneringsspelarena i Sverige, vilket ytterligare spädde på mitt spelansvar indirekt.

För de flesta i Sverige så var jag det första ansiktet man stötte på i pokersammanhang och därmed fick de en oåterkallelig relation till mig. Vissa gillade mig, andra ogillade mig. Men alla hade en åsikt om mig, och nästan alla ville lyssna på min åsikt.

Ingen hade ett större spelansvar än jag. Hur jag försökte ta det ansvaret får du läsa om i nästa inlägg.

Som pokerproffs

Som pokerproffs har man i den yrkesrollen inte så mycket spelansvar när man spelar. Poker är för svårt för att inte endast fokusera på att maximera vinsten när man spelar. Extrema undantag finns såklart.

Däremot har man det alltid som medmänniska. Och när pokerpartiet är över för dagen borde alla ägna tid till att reflektera över motståndarens spelmönster och kanske spelmissbruk.

Att slösa bort sitt liv på någonting i grunden meningslöst ger också ett ansvar gentemot samhället. Särskilt om man har bra förutsättningar, vilket nästan alla framgångsrika pokerspelare har.

Det finns mycket värre yrken. Som till exempel att jobba i finanssektorn och gambla med andras pengar och genomföra rena rama rånet beträffande ersättning. Men som pokerspelare borde man verkligen ifrågasätta sitt bidrag till samhället och mänskligheten.

Jag hade sådana moraliska betänkligheter att sammantaget med andra händelser så försvann min passion för poker helt, och jag ville göra någonting annat.

Som klubbägare

Jag har varit klubbägare och drivit verksamheten i två stora spelklubbar i Stockholm. Kortoxen och Klubben var de absolut största och ledande klubbarna i Sverige på sin tid och arrangerade båda SM.

Att driva och tjäna pengar på en sådan klubb ställer ett helt annat spelansvar än för en klubbägare i Härnösand som anordnar spel där kompisar samlas ett par gånger i veckan.

Ibland lyckades jag bra med mitt spelansvar. Ibland levde jag inte upp till mina ideal.

Det var aldrig lätt att göra gränsdragningarna, men väldigt lärorikt för att förstå spelmissbruk och dess olika varianter och grader.

Sammantaget var jag nog relativt bra, kanske till och med riktigt bra, men enligt mig själv så var det inte tillräckligt. Det var en av de största anledningarna till att jag försökte göra rätt vid ett senare tillfälle.

Det finns en anledning till att de som jobbar på slakthus inte äter korv.

Som ambassadör

Som opinionsbildare och ambassadör försökte jag ta mitt ansvar när jag träffade folk och när jag uttalade mig i det offentliga rummet.

Det var klart som korvspad för mig att förmodligen ett ganska stort antal unga intelligenta killar skulle förstöra sina liv genom att spela poker istället för att skaffa sig en utbildning, en bra yrkeskarriär, och ett gott liv. Samhällsskadan var inte heller obetydlig.

Det var klart som korvspad för mig att jag var medskyldig från dag ett.

Jag försökte varna. Jag försökte säga att det var svårt och att Klondyke bara skulle vara ett par år. Och jag försökte säga åt alla att skaffa sig en extra out ifall pokern inte längre var ett alternativ.

Idag är det klart som korvspad att jag inte tog tillräckligt ansvar i mina texter.

Men desto mer jag varnade desto mer skit fick jag.

Jag var dryg. Jag var en föredetting på poker. Jag hade världens största ego. Och så vidare.

Om folk bara utgått ifrån att jag ville värna och varna istället att utgå ifrån att jag var dryg och överlägsen så tror jag att fler hade kunnat ta till sig det jag skrev och sa.

Om jag varit mindre dryg kanske jag också hade lyckats bättre.

Många av övriga skribenter hade del i smutskastningen av mig.

Och när de gamla rävarna från Kortoxen inte heller lyssnade utan själva trodde att spelets naturlagar plötsligt hade förändrats och att Klondyke skulle vara för evigt och de brände sina stålar som att det inte fanns någon morgondag så började jag inse att det inte fanns något hopp.

En enda man kan inte stoppa en syndaflod.

Kanske lyckades jag rädda några. Kanske lyckades jag inte.

Visst hade jag kunnat göra mer, men å andra sidan så var jag nästan den enda som försökte.

I slutändan kan ingen annan döma mig än jag själv.

Domen blir tyvärr underkänd.

Värst var jag i min roll som chefredaktör för Poker Magazine där vi hade en utstuderad och målmedveten plan att sälja in en dröm. Tänk alltid på helikopterbilden sa vi till varandra och åsyftade en bild i första numret av Poker Magazine där Kniven och jag kliver ut ur en helikopter på väg till jobbet i Monte Carlo.

Men till mitt försvar så hade jag hela tiden en storstilad plan för att göra rätt. Mer om det i nästa inlägg.