Intervju med Kelly Kim - Main Event-finalist

Kelly Kim
Kelly Kim.

"I Amerika hejar vi på the underdog och det är jag som är the underdog", säger Kelly Kim, en av finalisterna i WSOP 2008 Main Event.

PokerListings träffade Kelly Kim dagen efter att spelande avslutats på Rio i Las Vegas. Han berättar om hur han överlevde sista speldagen och hur han ska tackla finalbordet med sin magra stack ($2,620,000).

Du tog dig till finalbordet. Hur känns det?

Det är overkligt, man. Drömmen lever fortfarande.

Du vet, mina förväntningar - jag våndades över att sluta 10 eftersom jag var favorit att göra det på grund av min chipcount. Jag hade minst chips med 13, 12, 11 och även med 10 spelare kvar så min inställning till turneringen ändrades.

Det blev två turneringar - först en där målet var att komma bland de nio bästa och sedan freerolla efter det. Det är så mycket prestige. Jag menar, vi spelar om så mycket pengar, vi har ett fyra månaders gap, jag gör intervjuer och blir fotad - det är så överväldigande.

Men, du vet, jag klarade mig till nionde plats och den stora prisökningen och jag får komma tillbaka om fyra månader i november och nu har jag chansen. Jag har inga falska förhoppningar eftersom jag har så lite marker men som jag ser det är en det total freeroll för mig. Jag har redan nått mitt mål och allt annat är bara en bonus.

Hur såg den sista speldagen ut för dig?

Jag startade dagen med $8,8 miljoner och min plan var att nå finalbordet. På dag 6 var jag en total kortmaskin ("card rack"). Jag fick så många händer och gick upp från $2,4 miljoner till $8,8 miljoner i slutet av dagen.

Igår var jag helt kortdöd. Jag hade aldrig ess eller kungar - jag hade knektar två gånger och det var allt. Jag hade aldrig några starka händer och plockade aldrig upp marker genom att reraisa folk med starka händer. Jag bara blödde marker: jag överlevde.

Givetvis hade jag hoppats att det skulle gå lättare. Jag önskar att jag hade fått starka händer och fått spela stora potter med starka händer mot mediumhänder men det hände bara inte. Så är det ibland i turneringar. Man kan inte bestämma vilka kort man ska få, men det är bara att acceptera.

Jag tycker jag gjorde ett strategiskt misstag i slutet när vi kom riktigt nära finalbordet. Det blev två short-handed bord och jag anpassade inte min poker strategi. Alla tidigare dagar spelade jag på fulla bord tills de bröts och till slut när vi kom ner till två bord spelade vi åtta-handed och sju-handed och då måste man anpassa sin spelstil.

Om jag kunde vrida tillbaka klockan skulle jag definitivt ändra några små detaljer i mitt spel vid den tidpunkten. Jag tycker att jag spelade lite för tight och i slutändan fick jag så ont om marker att jag var tvungen att spela tight. Jag hade chansen att behålla lite mer marker om jag hade anpassat mig, men det gjorde jag inte.

Det var utan tvekan en massiv bubbla.

Massiv. Jag skulle mycket hellre ha slutat 12 än 10. Man fick lika mycket pengar och det är fortfarande en enorm prestation, men när vi kom ner till tio spelare var trycket enormt.

Jag bad till Gud att folk skulle spela händer och gå all-in och det gjorde dem. Den första gången blev det en ruggig utdragning, men andra gången stod den bästa handen och jag gick vidare.

Hela mitt mål med turneringen ändrades. Jag gick från att vinna den med 18 spelare kvar till att komma bland de nio bästa med 13 kvar. Så på det sättet vann jag den turnering jag skapat för mig själv och nu kommer jag att spela en andra turnering där jag är en stor underdog.

Hur ser du på den "andra turneringen" som underdog?

Jag hoppas på att jag ska ha tur. Jag har tio big blind. Jag hoppas såklart få knappen och att jag inte sitter i mörkarna de första händerna. Jag vill få in markerna bra. Jag har ingen fold equity så jag hoppas att någon höjer med en marginell hand så att jag kan gå all-in och dubbla upp snabbt.

Mörkarna är så långsamma och strukturen är så bra att om jag hade haft $8 miljoner eller till och med $6-$7-miljoner så hade jag haft mycket spelutrymme. Givetvis är mitt tillstånd kritiskt men om jag dubblar eller tripplar tidigt är det match igen, du vet.

Jag spelar för nio miljoner dollar. Vem hade trott det?

Vad ska du göra de kommande fyra månaderna?

Dude, jag ska njuta av livet. Jag menar, alla mina vänner har stöttat mig, jag vet inte vad jag ska göra. Jag ska åka tillbaka till Los Angeles och jag kanske spelar några turneringar på "The Bike" med Legends of Poker i antågande.

Jag har inte riktigt tänkt så långt. Jag är bara glad att jag fortfarande är med.

Du är pokerproffs. Kan du berätta om din karriär innan detta?

Jag började spela turneringar på allvar för några sedan och jag hade några framgångar och misslyckanden, några gånger var det riktigt nära. De senaste 1,5 åren har jag inte spelat så många turneringar eftersom det blev så slitigt. Jag kom så långt och hade chansen och sedan hände något förkrossande.

Det började slita ut mig både fysiskt och mentalt och jag började ifrågasätta om turneringsspel var det rätta för mig. Men Main Event är en turnering man inte kan missa. Jag har spelat fem år i rad nu och detta är min andra cashning.

Jag kommer definitivt aldrig missa den här turneringen så länge jag är fysiskt kapabel att spela. De misstag jag sett de senaste dagarna har varit häpnadsväckande även vid det viktigaste stadiet då vi var tio spelare kvar. Jag tycker att det gjordes avgörande misstag och det tog mig till finalbordet.

Jag känner att jag har publiken bakom mig. I går fick jag stöd från folk jag inte känner. I Amerika hejar vi på the underdog och det är jag som är the underdog.