Igår var jag en clown, men i alla fall ingen tomte

sunscreen

Eftermiddagen avnjöts med Paella, Gambas Pil Pil och vin i goda vänners lag.

Det hela blev ännu bättre av att vi satt på en strand och solen strålade.

Och ännu bättre av att i stora delar av Sverige så ligger snön kvar och det var -15 härom natten någonstans i närheten av Stockholm.

Jag kände hur solen värmde min näsa och panna. Det behövdes skydd för att min näsa inte skulle bli illröd som golfspelarens signaltuta bredvid.

Plötsligt så var hans näsa vit. Anna-Lena hade lånat ut solskydd till honom. Jag fick också låna.

Tuben var lite större än tandkrämstuben man får på flygplan. Jag tog en rejäl klick eftersom jag var i nöd och det var gratis.

Krämen var så tjock att den nästan var seg. Rösten i bakhuvudet sa att jag skulle börja med lite, men jag lyssnade inte.

Jag smetade in krämen och försökte gnugga in den i huden. Rätt snabbt stod det klart att krämen var drygare än William Thorson precis efter hans WSOP-klonk.

Hur mycket jag än smetade så var det alldeles för mycket kräm kvar i ansiktet.

Jag smetade ner på halsen, men där gick det inte åt mycket.

Jag smetade ända upp i hårfästet, vilket just då kändes som en bra idé.

Jag smetade runt i ansiktet varv efter varv, men det hände inte så mycket mer.

Till slut började mitt sällskap skratta.

Och sedan ännu mer.

Min fru, som förövrigt skrattade mest, sa åt mig att gå till toaletten och torka av mig.

Jag tittade vädjande på resten av sällskapet som unisont nickade och uppenbarligen höll med.

Då kom Malin tillbaka och jag beklagade mig att jag var mobbad.

Ja, sa hon, för du ser ut som en clown.

Och brast ut i gapskratt.

De andra skrattade ännu mer.

Väl på toaletten blev jag påmind om att Spanien har samma typ av papper som i USA. Du vet, ett sådant där papper som bara blir smulor när man försöker torka bort någonting.

Krämen vägrade att ge vika. Och nu hade jag tiotals små vita pappersprickar i hela ansiktet också.

Att ansiktet var vitt kunde jag nästan leva med, men att hårfästet och håret var kritvitt en centimeter upp var väldigt svårt att bejaka sig med.

Jag såg ut som en clo… eh, inte riktigt klok ut i alla fall.

Jag försökte med mycket vatten och fick åtminstone bort pappersprickarna.

Men krämen den var kvar. Precis som i Powel Ramels låt ”Far, jag kan inte får bort min solskyddskräm”.

Till slut gav jag upp. Det fanns inga andra alternativ. Krämen måste haft solskyddsfaktor 167, eller mer.

Jag slapp bli solbränd. Och jag hade roligt.

Men mitt sällskap hade roligare.