I bet a dime

Dårhus

En av filmhistoriens mästerverk är Milos Formans ”Gökboet” från 1975. Den fick fem Oscars och dessutom i de fem tunga kategorierna; bästa manliga och kvinnliga huvudroll, bästa film, manus och regi.

I Sverige gick den på bio i tio raka år. Det rekordet kommer aldrig att slås.

Filmen heter på orginalspråk ”One flew Over the Cuckoo´s Nest” och baserades på boken med samma namn.

Filmen är magnifik och boken är ännu bättre.

Det är en historia om en normal person på ett mentalsjukhus.

Jag kan identifiera mig med huvudrollsinnehavaren som duckade fängelse genom att spela koko för att istället få slappa på ett mentalsjukhus istället.

Jag duckade det vanliga livets bojor och spelade poker istället.

Pokervärlden är ett enda stort mentalsjukhus och jag inser att jag fattade fel beslut. Men när man varit inspärrad så länge är det svårt att komma ut.

I en scen försöker hjälten McMurphy (Jack Nicholson) liva upp stämningen med lite poker. Det går bra ända tills en dåre (Danny DeVito) inte klarar av de enklaste regler.

http://www.youtube.com/watch?v=_RpJ0eVr-U0

”I bet a dime” tjatar dåren om och om igen på McMurphys alla försök att förklara reglerna. Till slut får McMurphy spelet men till ingen nytta för dåren bara fortsätter.

”I bet a dime.”

Pokersveriges svar på den dåren är Mattias Andersson. Jag sliter mitt hår och blir nästan galen på kuppen av att förklara saker för honom, för det ger noll resultat.

Ibland är hans missuppfattningar inte så farliga. Som när han tror att en IP-adress är samma sak som en emailadress.

Ibland är hans okunskap underhållande. Som när han läst i en pokerbok och uppspelt kommer galopperande ”grabbar, grabbar har ni hört. Förr i tiden så hyrde man en stol när man spelade poker. Man betalade ingen rake.” Det är bara att le åt honom istället för att berätta för honom (som varit i Vegas i sex år på raken) att på högre nivåer än vad han spelar så ”hyr” man fortfarande en stol.

Ibland är hans ignorans direkt olämplig. Som när han trots att han fått förklarat för sig att ordet ”färgad” är bland de mest nedsättande du kan kalla afroamerikaner i USA minsann tänker fortsätta använda det uttrycket då han inte menar något illa med det. Vad mottagarna anser är tydligen helt oviktigt.

Det är tydligt att han fått en trygg uppväxt med massor av kärlek. Ingeting rubbar hans självförtroende. Och att inte kunna skilja på småländska och skånska kan väl hända andra också.

Han är underhållande när han lallar runt i världen och beskriver det hela ur sitt eget lilla perspektiv. Det är förövrigt det enda perspektivet han har.

Alltid lika entusiastiskt trodde jag att han skulle vara en kraft för pokerförbundet.

Jag hade fel. Ett. Hundra. Procent. FEL.

Till mitt försvar vill jag säga att jag alltid tror gott om människor, och framförallt att jag aldrig hade träffat honom.

Den kompletta styrelsen som ställde upp hade träffat honom och hade sin uppfattning klar. Totalt glasklar.

Tre av dem, oberoende av varandra, har alla berättat för mig att hela styrelsen hade planerat att mangrant hoppa av ifall Mattias Andersson hade blivit invald. Det säger allt om deras uppfattning om honom. Och hans förmåga till att vara seriös, kunna samarbeta och kunna kommunicera.

Inte för att det rör Mattias i ryggen. Och att det skulle kunna vara en anledning att ifrågasätta sig själv kan alla glömma. Mattias vet inte hur man gör. Han bara gasar vidare.

Han har inga problem att publicera privata mail eller spela in privata samtal. Han förstår inte heller varför någon ser en skillnad på privat och publikt.

Han är enligt egen utsago barnsligt förtjust i att slå vad.

Jag har ett vad till honom. Jag sätter 100 000 kronor på att han inte får över 100 på ett IQ-test.

I Gökboet så fick McMurphy till slut frispel, vilket gav den elaka chefen en anledning till att grilla hjärnan på honom.

Då hoppas jag mer på att sluta som indianen som hoppade ut genom fönstret och försvann.

För de riktiga dårarna finns det inget hopp.