Hur irriterande är turneringspoker egentligen?

Gus Hansen
Väldigt irriterande, enligt Gus.

Jag är en bra cashgamespelare, men det är på turneringspoker jag är riktigt vass.

Mina resultat tyder på världsklass, men det är mycket stor varians i turneringar och min ödmjukhet förbjuder mig att påstå något åt det hållet.

Men nu är jag familjefar så det blir mest cashgame. Då tappar man obönhörligt i turneringspoker. Det är två skilda väsen trots att de båda spelas med kortlek, marker och förhoppningsvis med fiskar.

Det var tredje turneringen för året och jag var inte finkalibrerad även om det gick bra i första handen.

På sex man slog jag om till 250 i hijack med 98 och fick syn av knappen. Mörkarna var 50-100 och startstacken 25 000.

Floppen kom AT5. Jag betade 400 och fick syn.

Turn var en trea. Jag gav upp och checkade. Han checkade bakom.

Rivern var en nia. Jag checkade och han betade 800.

Som jag såg det så var det 50-50 mellan ett hyfsat ess som tog betalt efter att ha pottkontrollerat på turn, och två broadway för missad hålpipa.

Bra odds alltså och syn.

Motståndaren visade upp 54 och jag kände mig som kungen.

Motståndaren, som var en duktig engelsman, blev så tiltad att han åkte ut på trettio minuter efter några minst sagt dåliga bluffar.

Jag gillar att spela shorthandat, men i större turneringar spelar jag gärna på tio man de första timmarna för att lära mig motståndet.

Vi körde på sex man i en timma. Viva Espana, not. Engelsmannen var som sagt i tilt och resten av bordet bestod av unga spanska matadorer med hörlurar.

Det fanns inte en enda pott som inte blev trebetad. Det smällde som att det inte fanns någon level 2, vilket det inte gjorde för de två som åkte ut.

Jag har aldrig varit buskablyg så jag var med och vevade, men hamnade fel i typ varenda pott.

Jag kände mig nästan utspelad.

Bordet fylldes upp och jag växlade tempo, men tyvärr inte skicklighetsgrad. Jag åkte ut efter cirka fem timmar.

Det snurrade i kolan och jag sket i cashgamet. Jag var minst sagt självkritisk och undrade om jag skulle sluta spela turneringar för alltid.

Men du vet redan vad som hände.

Efter en god natts sömn så var jag redo att kasta mig upp i sadeln igen.

De som åkte ut i dag 1A fick hoppa in igen dag 1B om de ville. Cashgamet hade varit dåligt enligt rapporterna. Och så vidare.

Några av mina bästa turneringsresultat har kommit när jag gjort ett riktigt dåligt spel och lackat till på mig själv och därefter spelet nästan felfritt efter det.

Dag 1B var jag laddad och arg som en tiger. Efter fem timmar hade jag 5 gånger startstack och ledde hela turneringen.

Sista två timmarna kom jag till ett nytt bord. Jag spelade inte en hand på nittio minuter och försökte sedan utnyttja min förmodade tighta image men sprang in i nötterna gånger två och slutade dagen på 74K med snittet på 50K.

Den riktiga dagen två var jag kortdöd och snubblade in i två coolers utan slink.

Till slut var jag nere på 15 bb.

Det kan vara rätt enkelt och slappt att spela shortstack om man bara spelar efter matematiska ranger.

Men det kan också vara väldigt mentalt utmattande om man som jag hela tiden kollar tells och nyanser i folks olika betar. Och försöker känna av folks sinnesstämning.

I fyra timmar var jag shortstack och spelade grymt om jag får säga det själv. All in med Q4 som trebet. Fold med AQ på en sekund.

Utan att vara allin och flippa en enda gång så hade jag fått upp stacken i 35 bb när jag floppade toppar och körde hårt hela vägen, men blev utköpt av lägsta paret som blev triss på rivern.

Hade jag vunnit den så hade jag haft 20 procent över medelstack med 54 spelare kvar och 27 priser.

Det är en chans jag hade gillat. Och brukar kunna ta vara på.