Hopp och förtvivlan om pokerns framtid

Omaha Hi Lo Poker

Hur ser det ut? Hur går det? Är vi på rätt väg eller är allt bara en enda långsam svanesång.

Jag skulle kunna prata om människans stund på jorden, men jag pratar om poker. Livet kan endast avhandlas fragmentariskt i min blogg, men å andra sidan är poker den perfekta metaforen för livet.

Tacka vet jag Coco. Hon utvecklas med springande steg och blir bättre för varje dag som går. Imorse var hon hungrig och åt sin morgonomelett som en riktig karlakarl (med händerna alltså). Det gick så snabbt att hon fick hicka. Precis som hennes pappa. Jag blev så stolt att jag svimmade.

Vilken värld hon växer upp i är mer oklart. Jag hoppas och tror att hennes framtid inte är på ett bord med en grön filtmatta. Jag ska till och med försöka styra henne åt annat håll. Men det är en hemlighet. Om hon fick reda på det skulle hon förmodligen börja nätgrinda som en nörd bara för att visa sitt oberoende. Hon har starkt vilja den lilla turbobollen.

Vi pokerspelare var fattiga förr, men vi hade kul. Vi som kommer ihåg längtar tillbaka till den tiden, allihopa, utom möjligtvis Christer Björin. Det var bättre förr.

Vissa saker har blivit bättre. Det råder rökförbud i alla pokerrum på alla civiliserade kasinon. Det finns en maskin i bordet som blandar korten. Och det anses inte längre skumt och brottsligt att spela poker. Inte helt i alla fall.

En sak som blivit klart bättre är respekten och behandlingen av dealers. Det är en kamp jag fört konstant på gräsrotsnivå och i många år. Den stora attitydförändringen kom med pokerboomen när slashasar ville bli kända.

Som vissa såg ut förut, som vissa betedde sig förut, du vill inte ens veta. Det symboliseras bäst av Annie Duke som bytte söndernötta mjukisbyxor mot smink. Jag trodde att jag skulle trilla av stolen en dag när en snorgärs tyckte att hon var läcker.

Men å andra sidan, hur ser dagens snorgärsar ut? Springer runt med rumpan bar och visar kalsongerna. Och är så socialt efterblivna att de inte ens kan föra en konversation vid pokerbordet.

EPT-finalen är i full gång. Idag spelas dag tre i Monte Carlo. Det återstår 123 spelare, där vissa säkert siktar mest på 95:e plats och pengarna. I alla fall till en början. Vi har fyra svenskar kvar, tre nätkvalare och Thomas Petterson, men ingen har mycket marker. Jag hoppas få återkomma med någonting positivt.

Att över sex hundra spelare orkar slanta upp 10 600 euro för en pokerturnering kanske ska ses som någonting positivt. Eller inte.

Det finns vissa tecken på att det finns hopp. Som Norska pokerförbundets framfart i media och deras 1200 deltagare i NM. Det finns också förtvivlan när man tänker på Svenska pokerförbundet.

Med tanke på hur mycket pengar som tas ur systemet av nätbolag och kasinon så måste det till företagspengar i form av sponsring för att kunna hålla fotfästet i underhållningsvärlden. Att nå main stream är drömmen för hela pokerindustrin.

Som Snooker gjorde. Genom att sluskar tvingades bli modeikoner. Cause every girls crazy bout a sharp dressed man.

Poker är en fantastiskt TV-sport. Men det krävs intressanta och underhållande karaktärer. Och att det är samma gubbar och tjejer som syns i rutan varje gång.

För det målet var det fantastiskt att Vicky Corhen Mitchell vann EPT i San Remo.

För det målet är det ännu mer fantastiskt att Phil Helmuth ska vara med i en reklamfilm för Carl Jr. Det är en stor hamburgerkedja i USA som konkurrerar med McDonalds. Större än så blir det inte där. Det är där pokern hoppas på sin framtid. Det är bara att acceptera att Helmuth är vårt bästa hopp och ingenting skulle vara bättre för pokern än om han vann WSOP Main Event igen. Även om det förmodligen skulle ske i hans svarta skinnjacka från 1987.

Någonting som gör mig allvarligt orolig för pokerns framtid är PokerStars dominans. De har över 50 procent av världsmarknaden och tidigare konkurrenter hissar vit flagg på löpande band. Konkurrens är bra och vem vet vilka attitydförändringar PokerStars skulle bjuda på med ännu större dominans?

Nätpokern som det spelar idag verkar gå mot sotdöden. Till slut kanske det bara finns PokerStars och några få lokala alternativ kvar. Det som krävs är att konkurrenter försöker differentiera sig genom tekniska innovationer eller att satsa stenhårt på olika nischer.

Fast frågan är om inte nätpokern hinner dödas innan dess. Av en trålande armada med de nyaste tekniska hjälpmedlen som fullkomligt skiter i ekosystemet och trålar allt som går, hur små fiskarna än är.

Det kanske blir så när pokern idag går ut på att hitta pokerstjärnan i dig?

Jag försökte hitta den i mig igår natt. Jag vet att den finns där inne någonstans, under en life time tilt.

Tipset var en sajt med mycket italienare. Jag satte mig ned på ett headsupbord och serverade mig själv till den som satt och väntade. Efter trettio händer fick han nog och satt ut.

Det satt fem spelare på varsitt 0,5-1 bord och väntade. Inget spel var igång. Jag satte mig ned vid nästa bord. Det blev sitout efter tjugo händer.

Nästa gubbe spelade femton händer och de två sista runt tio händer var innan de klev.

Allvarligt talat.

Om det är så det ser ut nuförtiden på nätet så finns det inget hopp. Inte för dem som sitter och väntar heller. Hur hade de tänkt sig att de skulle utvecklas?

Det verkar vara kört för nätpokern i dess nuvarande form. Allt är räknenissarnas fel. De i kostym, och de i kalsongerna framför datorn.

Världen verkar också vara på väg åt helvete. Det är definitivt räknenissarnas fel.