Historien om när jag var påskkärring

Påskkärring

Konceptet med att gå runt och knacka dörr för att få snask eller slant tilltalade mig som barn.

Jag gjorde det alltid på skärtorsdagen.

Min fru Anna påstår att det är på påskafton man ska springa runt och tigga. Vi har bråkat om det där.

Men tack vare internet så kan påskfriden sänka sig över vår lilla familj för där står det att det är olika i olika delar av landet.

På Västkusten kör de på lördagen medan resten av Sverige kör idag.

Därmed torde det vara slutligt bevisat att de är lite bakom i Götet med omnejd.

Jag tror att jag var sju eller åtta år gammal första gången jag gick påskkärring. Jag gjorde det en 3-4 gånger och försökte hela tiden utveckla och raffinera mitt eget koncept.

Jag körde med en kaffekanna i plåt då den kändes mer hardcore än en flätad korg.

Den stora fördelen var att man kunde skramla med den ifall någon snåljåp påstod att godiset var slut så att de fattade att cash var helt okej det med.

Jag hade en korg också som jag tömde kaffekannas innehåll i med jämna mellanrum.

Frukt var inte okej. Vad finns det för sjuka människor som ger en banan till ett snasksuktande barn?

Tungt att bära också. Frukt skeppade alltid i första bästa dike.

Vi var alltid på landet i Roslagens famn på påsken. Det var långt ifrån stuga till stuga. Och det var alltid snödrivor att kliva igenom enligt mitt minne.

Någon gång var det töväder istället, vilket var ännu värre när man trampade igenom det lömska underlaget.

Ett år var det både snö och tö.

Jesper ”Ekan” Ekström och jag körde stenhårt och vi hade gått lång denna dag och korgarna tyngde våra armar. Det var en bondgård som vi bara ville hinna med innan mörkret slutligen sänkte sig.

Tänk dig själv när du som sista hand innan du kliver på plus för kvällen hittar AK utg. Du vill inte spela den, men du måste.

För just denna bondgård måste vara fullproppad med snask. Hela gården var full med bilar, maskiner och leksaker. Och det var min erfarenhet som påskkärring att de ofta var lite givmildare än andra.

Ekan och jag hade ett val. Antingen sneddade vi över åkern och ån eller så gick vi runt och cirka 500 meter extra.

Valet var enkelt. Vi pulsade genom den blöta snön, men när vi kom fram till ån så var den mycket bredare än vad vi trott.

Det gick inte att hoppa över den. Och isbron som gick över den forsande vårfloden såg rätt tunn ut.

Vi funderade och spekulerade tills jag kom fram till att den bara måste hålla. Is är hårt och vi var bara små barn.

Jag uppmanade Ekan att gå först.

Kanske min kalkyl hade varit annorlunda om vi inte varit så trötta, det snart var mörkt och jag tagit hänsyn till vikten av allt godis i våra korgar.

Eller om jag skulle gå först.

Ekan trampade rakt igenom isen och fick vatten upp till knäet. Gummistöveln fylldes snabbt.

Sedan blev jag pokerspelare och Ekan kock.

Det var tuffa beslut som påskkärring i Roslagen. Vissa hus såg mörka ut och man var alltid tvungen att göra en riskavvägning om det var värt omvägen.

Det fanns ingen chans att hinna med alla så jag tvingades alltid fatta beslut med imperfekt information.

En bil på uppfarten eller rök ur skorstenen var alltid nöten.

Jag kollade hus, trädgård och bil för att försöka uppskatta om deras ekonomi var vid god vigör och därför kunde tänkas vara extra givmilda.

Första året så tog jag en lång omväg till ett solitt hus i tegel men en blänkande Volvo av senaste modell.

Det kändes helt rätt, men kärringens leende var lite för brett när hon stoppade ner ett mynt i plåtkannan.

De flesta gav en några mynt i handen. Rekordet var en blank femkrona, något jag aldrig glömmer.

Men de som stoppade direkt i kannan var alltid mindre generösa. Det kan inte vara en tillfällighet.

Jag lärde mig snabbt på klirret om det var en eller flera mynt som man fick och storleken på dem.

På den här tiden så fanns det 5,10,25 och 50 öres mynt. Ibland rasslade det till ordentligt och grus kan bli en hel del tillsammans.

Då det alltid var lång till nästa hus så räknade jag alltid efter varje besök så jag hade full koll på hur mycket jag fick av alla.

Den nämnda kärringen hade droppat ett mynt och det var ingen enkrona direkt, så mycket visste jag redan innan jag räknade efter.

Hon hade droppat en tjugofemöring till mig. Då hade jag nästan föredragit ett äpple. Inte riktigt, men nästan.

Hon fick inget besök året efter.

Jag var alltid mycket nöjd på kvällarna med ett stort lager godis (som man kunde spara då påsken ändå innebar godis i huset) och en 30-40 kronor.

Belåtenheten varade alltid ändå tills man kom hem till plugget i Akalla. Polarna hade gått påskkärring i höghusen och alla hade fått ihop minst 200 kronor var.

De garvade åt mina 37,85 kronor.

Jag var rätt söt som påskkärring om jag får säga det själv. Det var glasklara instruktioner till mamma att rosorna på kind skulle vara stora och röda, och att jag ville ha extra stora och extra svarta fräknar på näsan.

Sista året jag gick var jag elva. Det kändes lite i äldsta laget.

Jag gick med Nicke Lundell från Uppsala som inte är ett helt ovanligt ansikte på Casino Cosmopol i Stockholm eller i mörkpokersammanhang i Morgongåva.

Nicke var 14 år, bredaxlad och närmare 2 meter lång.

Jag tror att han gjort sminkningen själv för han såg fan inte klok ut.

Men till min förvåning så blev det rekord på alla fronter det året. Folket tittade i skräck på världens största påskkärring, men de tog upp lädret och tömde skafferiet på godis.

Machiavelli hade klart för sig när han sa att det är bättre att vara fruktad än älskad.

Och i forna tider så var det faktiskt så att man som påskkärring skulle se hemsk ut.

Det är nog därför Halloween är på sådan frammarsch i Sverige.

Ken Lennaárds blogg