Greg Raymer satte sig pladask på alla teoretiska experter

gregpl

Våren 2005 var den då regerande världsmästaren Greg Raymer i Stockholm och utmanande mig på heads up. Det gjordes ett program om det som sändes på TV.

Jag vann, såklart, och den då av PokerStars sponsrade Michael Westerlund var kommentator. Han höjde mitt spel till skyarna. Ett par år senare falnade min glans och Westerlund var inte längre imponerad. Han gick ut och berättade att han bara sagt vissa saker för att PokerStars ville det. Egentligen hade jag spelat rätt dåligt.

Man kan alltid lita på att cirkusapan Westis alltid är till salu, och alltid är beredd att idiotförklara sig själv igen om det vankas en räkmacka från vilket håll som helst.

Greg Raymer var väldigt självsäker och självgod denna vår. Det hade nog jag också varit som regerande världsmästare. Han körde sin smallball poker som fört honom till titeln och fattade inte när jag tog potter ifrån honom.

På denna tid så var den svenska pokerteorin inte så utvecklad. De självutnämnda ledande teoretikerna med Gryt-Ola Brandborn Och Johan ”Indescreet Feet” Kretz i spetsen ansåg att man inte var favorit att vinna Main Event (över 50 procents chans totalt alltså) om man fick AA varje hand i hela turneringen.

De anförde en massa uträkningar från Pokerstove om AA´s chans i en allin före floppen mot en randomhand, och räknade på hur många gånger man måste vara allin för att vinna VM. Jag tror att det var minst 10 gånger enligt dem.

Jag brydde mig inte ens om att förklara för dem hur de tänkte fel utan nöjde mig med att skriva att de var helt borta hela bunten. Och att om jag fick AA varje hand så var det 100 procents chans att jag skulle vinna. Det resulterade såklart i att jag fick stämpeln ”dryg”. Att de kunde vara tvärtom har de förmodligen inte insett än idag.

Jag blev hånad av flera stycken teoretiska experter och deras hejarklackar innan jag försynt ställde frågan varför man var tvungen att gå allin före floppen om man visste att man skulle få AA varje hand. Genierna tystande unisont och sprang iväg för att brotta ned nästa väderkvarn.

Greg Raymer och jag var talare på ett pokerseminarium i Göteborg. Den andra stora fråga som Sverige pokerteoretiker debatterade var vilken hand man kunde syna en allin med i första potten i VM, och hur stor procentuell chans du ville ha för att göra det om fi visade upp sin hand.

Vissa ansåg att man skulle lägga AA.

Jag låg långt under deras olika estimat (75-95 procent), och hade nöjt mig med lite drygt 60 procents chans för att dubbla upp. Om du inte kan vinna en sådan flip så lär du nog inte vinna i alla fall resonerade jag. Plus att det är värt rätt mycket extra att ha dubbla stacken från start för mig.

Men Greg Raymer knockade oss alla med att som regerande världsmästare säga att han skulle nöja sig med 50,2 procents väntevärde för att stoppa in allt.

Det visar att han spelar en väldigt matematisk form av poker, att han inte fattar hur mycket gratis man får som champ, och att han är en fantastisk rötkuk.

Jag vann, såklart, och den då av PokerStars sponsrade Michael Westerlund var kommentator. Han höjde mitt spel till skyarna. Ett par år senare falnade min glans och Westerlund var inte längre imponerad. Han gick ut och berättade att han bara sagt vissa saker för att PokerStars ville det. Egentligen hade jag spelat rätt dåligt.

Man kan alltid lita på att cirkusapan Westis alltid är till salu, och alltid är beredd att idiotförklara sig själv igen om det vankas en räkmacka från vilket håll som helst.

Greg Raymer var väldigt självsäker och självgod denna vår. Det hade nog jag också varit som regerande världsmästare. Han körde sin smallball poker som fört honom till titeln och fattade inte när jag tog potter ifrån honom.

På denna tid så var den svenska pokerteorin inte så utvecklad. De självutnämnda ledande teoretikerna med Gryt-Ola Brandborn Och Johan ”Indescreet Feet” Kretz i spetsen ansåg att man inte var favorit att vinna Main Event (över 50 procents chans totalt alltså) om man fick AA varje hand i hela turneringen.

De anförde en massa uträkningar från Pokerstove om AA´s chans i en allin före floppen mot en randomhand, och räknade på hur många gånger man måste vara allin för att vinna VM. Jag tror att det var minst 10 gånger enligt dem.

Jag brydde mig inte ens om att förklara för dem hur de tänkte fel utan nöjde mig med att skriva att de var helt borta hela bunten. Och att om jag fick AA varje hand så var det 100 procents chans att jag skulle vinna. Det resulterade såklart i att jag fick stämpeln ”dryg”. Att de kunde vara tvärtom har de förmodligen inte insett än idag.

Jag blev hånad av flera stycken teoretiska experter och deras hejarklackar innan jag försynt ställde frågan varför man var tvungen att gå allin före floppen om man visste att man skulle få AA varje hand. Genierna tystande unisont och sprang iväg för att brotta ned nästa väderkvarn.

Greg Raymer och jag var talare på ett pokerseminarium i Göteborg. Den andra stora fråga som Sverige pokerteoretiker debatterade var vilken hand man kunde syna en allin med i första potten i VM, och hur stor procentuell chans du ville ha för att göra det om fi visade upp sin hand.

Vissa ansåg att man skulle lägga AA.

Jag låg långt under deras olika estimat (75-95 procent), och hade nöjt mig med lite drygt 60 procents chans för att dubbla upp. Om du inte kan vinna en sådan flip så lär du nog inte vinna i alla fall resonerade jag. Plus att det är värt rätt mycket extra att ha dubbla stacken från start för mig.

Men Greg Raymer knockade oss alla med att som regerande världsmästare säga att han skulle nöja sig med 50,2 procents väntevärde för att stoppa in allt.

Det visar att han spelar en väldigt matematisk form av poker, att han inte fattar hur mycket gratis man får som champ, och att han är en fantastisk rötkuk.

Jag vann, såklart, och den då av PokerStars sponsrade Michael Westerlund var kommentator. Han höjde mitt spel till skyarna. Ett par år senare falnade min glans och Westerlund var inte längre imponerad. Han gick ut och berättade att han bara sagt vissa saker för att PokerStars ville det. Egentligen hade jag spelat rätt dåligt.

Man kan alltid lita på att cirkusapan Westis alltid är till salu, och alltid är beredd att idiotförklara sig själv igen om det vankas en räkmacka från vilket håll som helst.

Greg Raymer var väldigt självsäker och självgod denna vår. Det hade nog jag också varit som regerande världsmästare. Han körde sin smallball poker som fört honom till titeln och fattade inte när jag tog potter ifrån honom.

På denna tid så var den svenska pokerteorin inte så utvecklad. De självutnämnda ledande teoretikerna med Gryt-Ola Brandborn Och Johan ”Indescreet Feet” Kretz i spetsen ansåg att man inte var favorit att vinna Main Event (över 50 procents chans totalt alltså) om man fick AA varje hand i hela turneringen.

De anförde en massa uträkningar från Pokerstove om AA´s chans i en allin före floppen mot en randomhand, och räknade på hur många gånger man måste vara allin för att vinna VM. Jag tror att det var minst 10 gånger enligt dem.

Jag brydde mig inte ens om att förklara för dem hur de tänkte fel utan nöjde mig med att skriva att de var helt borta hela bunten. Och att om jag fick AA varje hand så var det 100 procents chans att jag skulle vinna. Det resulterade såklart i att jag fick stämpeln ”dryg”. Att de kunde vara tvärtom har de förmodligen inte insett än idag.

Jag blev hånad av flera stycken teoretiska experter och deras hejarklackar innan jag försynt ställde frågan varför man var tvungen att gå allin före floppen om man visste att man skulle få AA varje hand. Genierna tystande unisont och sprang iväg för att brotta ned nästa väderkvarn.

Greg Raymer och jag var talare på ett pokerseminarium i Göteborg. Den andra stora fråga som Sverige pokerteoretiker debatterade var vilken hand man kunde syna en allin med i första potten i VM, och hur stor procentuell chans du ville ha för att göra det om fi visade upp sin hand.

Vissa ansåg att man skulle lägga AA.

Jag låg långt under deras olika estimat (75-95 procent), och hade nöjt mig med lite drygt 60 procents chans för att dubbla upp. Om du inte kan vinna en sådan flip så lär du nog inte vinna i alla fall resonerade jag. Plus att det är värt rätt mycket extra att ha dubbla stacken från start för mig.

Men Greg Raymer knockade oss alla med att som regerande världsmästare säga att han skulle nöja sig med 50,2 procents väntevärde för att stoppa in allt.

Det visar att han spelar en väldigt matematisk form av poker, att han inte fattar hur mycket gratis man får som champ, och att han är en fantastisk rötkuk.

 

Jag vann, såklart, och den då av PokerStars sponsrade Michael Westerlund var kommentator. Han höjde mitt spel till skyarna. Ett par år senare falnade min glans och Westerlund var inte längre imponerad. Han gick ut och berättade att han bara sagt vissa saker för att PokerStars ville det. Egentligen hade jag spelat rätt dåligt.

Man kan alltid lita på att cirkusapan Westis alltid är till salu, och alltid är beredd att idiotförklara sig själv igen om det vankas en räkmacka från vilket håll som helst.

Greg Raymer var väldigt självsäker och självgod denna vår. Det hade nog jag också varit som regerande världsmästare. Han körde sin smallball poker som fört honom till titeln och fattade inte när jag tog potter ifrån honom.

På denna tid så var den svenska pokerteorin inte så utvecklad. De självutnämnda ledande teoretikerna med Gryt-Ola Brandborn Och Johan ”Indescreet Feet” Kretz i spetsen ansåg att man inte var favorit att vinna Main Event (över 50 procents chans totalt alltså) om man fick AA varje hand i hela turneringen.

De anförde en massa uträkningar från Pokerstove om AA´s chans i en allin före floppen mot en randomhand, och räknade på hur många gånger man måste vara allin för att vinna VM. Jag tror att det var minst 10 gånger enligt dem.

Jag brydde mig inte ens om att förklara för dem hur de tänkte fel utan nöjde mig med att skriva att de var helt borta hela bunten. Och att om jag fick AA varje hand så var det 100 procents chans att jag skulle vinna. Det resulterade såklart i att jag fick stämpeln ”dryg”. Att de kunde vara tvärtom har de förmodligen inte insett än idag.

Jag blev hånad av flera stycken teoretiska experter och deras hejarklackar innan jag försynt ställde frågan varför man var tvungen att gå allin före floppen om man visste att man skulle få AA varje hand. Genierna tystande unisont och sprang iväg för att brotta ned nästa väderkvarn.

Greg Raymer och jag var talare på ett pokerseminarium i Göteborg. Den andra stora fråga som Sverige pokerteoretiker debatterade var vilken hand man kunde syna en allin med i första potten i VM, och hur stor procentuell chans du ville ha för att göra det om fi visade upp sin hand.

Vissa ansåg att man skulle lägga AA.

Jag låg långt under deras olika estimat (75-95 procent), och hade nöjt mig med lite drygt 60 procents chans för att dubbla upp. Om du inte kan vinna en sådan flip så lär du nog inte vinna i alla fall resonerade jag. Plus att det är värt rätt mycket extra att ha dubbla stacken från start för mig.

Men Greg Raymer knockade oss alla med att som regerande världsmästare säga att han skulle nöja sig med 50,2 procents väntevärde för att stoppa in allt.

Det visar att han spelar en väldigt matematisk form av poker, att han inte fattar hur mycket gratis man får som champ, och att han är en fantastisk rötkuk.