Gårdagens blogg

Coco

Igår vaknade jag upp som vanligt när jag sovit klart. Jag låg kvar ett tag och drog mig. Känslan från dagen innan att jag bubblat finalbordet låg kvar och la sordin på mitt humör.

Varför la jag inte bara par i sexorna utg?

Vi brukar sova med öppen dörr på den franska balkongen vi har i sovrummet. Det är trevligt att väckas av fågelkvitter och smekas igång av solens strålar. Igår så hade vi gardinerna fördragna, passande nog kanske.

Jag vet inte hur mycket klockan var när jag släntrade iväg till köket. Det vet jag aldrig när jag vaknar. Coco sken upp som en sol när jag klev in i hennes dagliga äventyr.

Hon skriker exalterat, flaxar med armarna, och stampar med fötterna när hon ser mig. Varje morgon.

Frugan hade hört mig och gjort en kopp te som jag tog med mig på vägen ut till terrassen med min MacBook Air för att genomlida alla potterna en gång till och forma dem till en blogg för din behållnings skull.

Som vanligt var det helt blå himmel och jag blickade ut över det glittrande Medelhavet. Det hade blivit en stor pott igår, och det kunde bli en stor blogg idag.

Som vanligt surfade jag lite på nätet för att kolla om det hänt något i pokervärlden.

Som vanligt hade det inte hänt något.

Varför kunde det inte hända ett ess eller kung på rivern mot Rudolf med röda mulens jönsar som han tvingade mig allin preflop med?

Frugan serverade mig två rostade mackor med ost och kaviar. Jag tog en tugga och satte tänderna i bloggen.

Varför kunde jag inte glädja mig åt en elfte plats när jag redan dag 1 hängt på gärdsgården både en och två gånger? Det var inte heller så att jag glömt bort flippen i början av dag 3 där mina par i fyror stod mot ess-tio som faktiskt var en rätt stor pott och gav mig manöverutrymme.

Vi använder vattenkokare. Teet var fortfarande skållhett så jag sörplade istället i mig alla de fel jag gjort i turneringen. Utan dem hade jag nog vunnit, skulle ha vunnit, borde ha vunnit hela skiten.

Coco ryckte mig i armen. Hon ville åka rutschkanan vi har på terrassen. Hon är en stor tjej, 20 månader på söndag, och kan själv. Men hon tycker att det är roligare att göra saker tillsammans.

När jag kom tillbaka tog jag en klunk te. Det brände att jag inte lyckats få mer av Rudolf med röda mulen när jag hade stege. En sådan aggroapa med hjältesynsyndrom är ett perfekt offer för nöten.

Medans jag malde en stor tugga av mackan funderade jag på hur och varför det är så lätt att flytta fram förväntningar, och att man aldrig blir nöjd.

När jag tappat 85 procent av stacken första timmarna och satt med 10 bb kvar hade jag blivit överlycklig över ett erbjudande om sista pris. Jag hade dansat Macarena hela vägen ut ur kasinot. Nu var jag sur över det dubbla.

Coco ryckte mig i armen igen. Det verkade som om det skulle ta tid att skriva bloggen. Jag som hade planerat att både simma, bubbla och basta på gymmet för att senare dricka några iskalla i solen med en vän som fyller år. Och eventuellt spela lite cashgame till kvällen.

Men det blir ingen blogg skriven när Coco vill åka rutschkana. Det är samma visa idag med. Fast det är ingen klagosång Coco bjuder på när hon ska åka.

”Eh, två, tjeeeeee” säger hon med den ljusaste och ljuvaste stämma du kan tänka dig.

Hon fick åka några gånger med mig hållande henne i handen och applåderandes när hon landat. Hon är stor nog att åka själv, som sagt, men vill att jag ska vara med. Men jag hade en blogg att skriva, en blogg som kunde bli bra, om jag bara fick jobba ifred.

Det ingår i evolutionen att aldrig vara nöjd. Det är så vi är programmerade. Men det är inte civiliserat att aldrig vara nöjd. Det är vad vi måste avprogrammera oss för att låta humanismen lyfte oss till nästa nivå.

En nivå som är nödvändig för att vi ska överleva som sort nu när tekniken löper amok.

Den metaforen skulle kunna gälla en pokerkarriär eller bankrulle, eller liv.

Till slut bestod gårdagens blogg mest av en massa händer. Och ändå hade jag såklart sållat.

Jag hade en fantastisk visdom och slutkläm på gång men Coco rycker mig i armen igen.

Nu vill hon bli jagad. Hon har det mest fantastiska skrattet som glittrar mer än Medelhavet. Det är min drog.

Det får bli en klok blogg en annan dag. Till dess är det bara att kämpa vidare. Eller som Coco säger:

”Eh, två, tjeeeeee.”