Gästblogg – vem döljer sig bakom adventskalenderns lucka nummer 23?

Kens Jul

Vem döljer sig bakom lucka nummer 23, dagen före doppardagen?

GÄSTBLOGG 23 december:

Det första steget är det största steget

Min fot vilar på det första trappstegen. Det första steget är halvvägs, men nu är det tyngre. Foten har fastnat. Jag tittar upp på den magnifika och skräckinjagade entrén till Casino Cosmopol Stockholm. Där de största hajarna simmar.

Munnen snörps, läpparna glider in mellan tänderna och jag blir torr i halsen. Vad tänkte jag? Vad har jag här att göra? Blicken på mina skor som är dammiga. Självförtroendet på bussen från Småland är som bortblåst.

Jag glider tillbaka i tid och rum tills jag befinner mig på första trappsteget till Eksjö Samskola. Min enda skjorta är nystruken och skaver mot min hals. Mina skor är knutna med dubbelknut av mig själv, och jag känner redan några av de andra barnen. Men det här är inte dagis längre.

Jag har släppt mammas och pappas hand. Själv. Men jag känner dem i ryggen som en stor, varm och mjuk kudde. Om jag slänger mig bakåt så vet jag att jag landar mjukt. Det får mig att växa. Jag tar första steget på min nioåriga resa i utbildningen underbara värld.

Men i Stockholm är trapporna inte gjorda av trä. De är av hård granit. Förbi mig går Johan Storåkers. Han ser nonchalanta ut och varför skulle han inte vara det? Han har gjort det här tusen gånger och detta är bara ett ytterligare arbetspass på kontoret.

Det känns precis som att titta på femmorna och sexorna min första dag i skolan. Så stora, så självsäkra, och så oslagbara. Klumpen i magen är ett sänke. Men jag vägrar låta mig sänkas.

Jag tar ett djup andetag och känner att klumpen släpper lite grann. Tryggheten har jag i mitt grundspel. Vad ska Thorson, Tureniec och Wigg göra om jag bara spelar solida starthänder? Tight and aggressive enligt konstens alla regler är min plan. Men får jag chansen så ska jag ta den.

Bluffa. William. Thorson. Det är min dröm.

”Do you have it?”

”I don´t know. You tell me.”

Mina fingrar famlar efter solglasögonen i fickan. Minnet famlar efter mer.

Det var ett helt liv sedan, men det känns som igår. Jag kommer inte ihåg vad jag hade i skolväskan, kanske var den tom? Men magen var inte tom, där fanns klumpen som vägrade försvinna trots alla rationella argument som jag matade den med.

Nutid är dådtid och dåtiden är nutid.

De andra barnen går förbi mig. Till synes utan problem. Jag vänder mig om och ser mina älskade föräldrar vinka till mig och le. Det gör mig stark. Styrkan växer. Om de andra kan, varför skulle inte jag kunna? Jag tar ett steg, och ett till, och sedan ytterligare ett. Klumpen i magen skakas sönder av varje beslutsamt steg. Snart är jag uppe på toppen och klumpen är borta. Jag kisar upp mot solen som ler mot mig. Jag kliver in genom dörren till min nya värld.

Solen skiner även i Stockholm upptäcker jag när den bryter igenom ett moln. Jag tittar upp mot den gamle vännen och kisar igen.

Jag tar av mig mössan i andakt och vrider tillbaka huvudet mot Casino Cosmopols entré. Solen har jag med mig när jag lyfter foten. Det är ett litet steg, men inte för mig.

Här ska dansas med de stora elefanterna.