Fish & Chips

fisk och strips 1

En gång i livet hade jag en dröm. Jag har haft många drömmar genom åren, men just den här var att bli pokerproffs.

Drömmen blev verklighet, och drömmen dog. Men det kommer alltid nya drömmar, annars är allt bara en väntan på döden.

Jag har tre drömmar kvar. Kanske dyker det upp någon ny någon gång, men för tillfället har jag bara tre kvar. En ska bli verklighet, en hoppas jag blir verklighet, och en blir nog aldrig en verklighet.

Min dröm är att resa världen runt och utvärdera resmål, sevärdheter, hotell, och framförallt restauranger. Att skriva om det, och att någon betalar för det - den drömmen blir nog aldrig en verklighet. Synd för jag skulle vara förbannat bra på det. Filmer skulle jag också kunna skriva om. Jag har ju för bövelen fem högskolepoäng i filmkunskap. Men inriktning på Ingmar Bergman nota bene.

Om man har koll på livet, som jag har, så fattar man att alla restauranger Gordon Ramsay har är om inte turistfällor så i alla fall rejält för dyra, för att han är känd från TV.

Med det sagt ville jag testa hans Fish & Chips som jag läst är världen bästa av den klassiska engelska varianten av någon recensent någonstans någon gång.

Jag klev rakt in i den överdesignade restaurangen och satte mig i baren som var avslutningen på ett rundat rött plexiglastak som startar från ingången.

Det fanns noll komma noll procents chans att Lill-Sven skulle hitta mig här. Det var jag helt säker på. Nästan.

Jag visste redan vad jag skulle beställa men kollade igenom menyn i alla fall. Bästa bettet på menyn måste vara Beef Wellington, men det stod som sagt Fish & Chips på schemat.

Redan sommaren 1984, på en språkresa i Hastings, fick jag äntligen pröva på denna nästan lika engelskt klassiska rätt som vita bönor i tomat(?)sås på burk. Redan då hade de, till min stora besvikelse, lagt av med att servera rätten i tidningspapper.

Jag har varit i England många gånger genom åren, och till och med bott i London. Drottningen ska veta att jag testat många olika Fish & Chips, och hon bör också veta att de flesta varit ren skit. Men jag har kämpat på i jakten på den perfekta rätten som den fastfoodaficionado jag är.

Rätten ska utgöras av en vit fisk med tuggmotstånd och stora flak, där torsk är det klassiska. Friteringen ska vara krispig och frityroljan ska vara färsk. Potatisen ska vara tjocka pommes frites och det hela dränkas i maltvinäger.

Många vill gärna ha mosade gröna ärtor till, men så traditionell behöver man inte vara. Personligen anser jag att grönsaker inte hör hemma i fastfoodvärlden överhuvudtaget. Vad blir nästa påhitt? Senapskål på pizza eller?

På Gordon Ramsays Steak House serverades någon variant av havsabborre från Medelhavet. Fisken var god, om än inte brännhet såsom jag önskar friterad mat. Jag menar, finns det något bättre än när en pizza fastnar muntaket och bränner bort översta hudlagret? Så att den skållade gommen bär med sig upplevelsen i dagar.

Etter värre var att pommes fritesen knappt var varma, vilket kan ha att göra med att fisken inte heller var riktigt varm. Ljumna pommes frites, där går min gräns och jag skickade tillbaka dem. Herr Ramsay påstår att det är tryffel pommes frites han serverar. Någonting måste han hitta på för att ta 44 dollar för lite friterad fisk antar jag, men inte kände jag minsta lilla tryffelsmak, även om jag såg några svarta flarn på potatispinnarna.

Fisken serverades på en spegel av utsökt tartarsås där saltgurkan elegant var precis sönderhackad för att ge smak utan klumpar. Det var såklart alldeles för lite av såsen, som det alltid är på fisförnäma restauranger, och det var synd att jag satt i baren så jag inte ens kunde slicka tallriken som önskvärt och vanligt.

Det serverades även syrade rödlökar i storlek som syltlök. De var sensationella och rättens största behållning. Alla två.

Fish & Chips avnjuts av alla, utom rena barbarer, utan ketchup. Jag måste ställa frågan vad Drottningen skulle säga om hon visste att Herr Ramsay serverar sin variant med ketchup. Att den är hemlagad räcker inte som ursäkt.

Det går att förlåta. Men att servera Fish & Chips utan Maltvinäger är ett helgerån utan dess like. Jag skulle vilja utbrista till Herr Ramsay:

”No Malt Vineager? Please. Thats fucking bollocks mate.”

Efterrätten var inte dålig, men heller inget extra, och sammantaget är det rätt lätt att hitta bättre alternativ att glufsa when in Vegas.

Om man inte är ute efter att gömma sig för Lill-Sven såklart.