Fina killar på Oxen

Ken Lennaard

Vi satt på Snaps på Medborgarplatsen, Pavan och jag, och snackade spel som vanligt. Hans flickvän Christel kom förbi med en väninna.

Tjejerna gick till baren och beställde något att dricka, och vi fortsatte att skvallra om Pokersverige, det vill säga om folket på Kortoxen.

Tjejerna kom tillbaka med varsin kall i handen, men valde att lyssna på oss istället för att kackla själva. Det var någonting vi inte märkte eller brydde oss om. Vi fortsatte att prata om Räkan, Kniven, Borren, Fågeln, Cocosbollen och alla de andra på Oxen.

Vi pratade om det höga spelet som varat i ett dygn. Tegeltaket hade legat ordentligt plus nästan hela natten, men sedan hade Björne Backdoor slagit till med sin röta som vanligt. Ingen tillfällighet att torsken alltid väljer plo. Det hade varit ett fantastiskt spel. Några från det gamla gardet hade kommit tillbaka från en blöt middag och hoppat in. Docke, Tutt-Tony och Dajmen, ja till och med Kjelle Indian hade varit med ett litet tag.

Mankan hade hamnat back som vanligt, och kallat alla för jättehomofiler som vanligt. Till allas stora förnöjelse som vanligt. Det finns ingenting roligare än att vinna av en klubbägare som skäller ut en.

Lill-Sven hade hållit i lådan så det hade varit fri kredit. Cy och Mungon hade legat back så spelet hade aldrig tagit slut. Vi skrattade gott åt hur länge Isbjörnen skulle få vänta på degen, och ännu mer över hur irriterad han skulle bli.

Vid det här laget hade jag noterade att tjejerna var förtrollade av vårt snack. Väninnan satt med öppen mun.

Vi pratade om det låga gamet med Stål-Jocke och Diamant-Robban som tävlade om att vara tightast i Sverige. Och om hur de hade checksynat ned en Gryt-Ola i maskin som blåst allt som vanligt. Tills Kocken och Putte också hade hamnat i grytan, och Gryt-Ola hade fått tillbaka hela såsen. Jokern hade slickat i sig som vanligt, men Diamant-Robban hade vunnit tio bananer på fem-fem.

”Hur fan är det ens möjligt?” sa jag och vi skrattade.

”Ja, men med Gryt-Ola i maskin är allt möjligt” sa Pavan.

”Ja, såklart. Men jag menade hur i helvete är det möjligt att Diamant-Robban vinner tio lax”.

Vi skrattade. Väninnan såg sin chans och hoppade in i konversationen. Hon var begeistrad över vad hon betecknade som ett helt eget utvecklat språk av en homogen subkultur med utan tvekan fascinerade karaktären som alla hade ett eget smeknamn.

”Jag förstår inte vad ni pratar om, men jag är fullkomligt fascinerad” avslutade hon.

”Karaktärer ja, homogen grupp nej” sa jag, fast jag visste att hon hade rätt. Pavan skrattade åt tanken att dårarna på klubben skulle vara homogena. Jättehomofiler ja, homogena nej.

Pavan och jag fortsatte vår inventering av inventarierna på Klubben. Syrrorna hade satt klorna i Rune Mas och masserat honom på Kinapoker en vecka i streck med hjälp av Vasse. Nu skulle de tydligen också bjuda in Kurre Slaktar´n och Baggen på grillfest. Bummel hade fått en utskällning av Hacke Backe, eller om det var tvärtom. Och Gunnar Lucky ville aldrig mer byta procent med Korvåkers efter att han synat ned Lucky´s kungar med ess-dam på finalbordet i Helsingfors och köpt ut.

Vi ökade takten, inspirerade av hon med stora ögon och öron, och drog lite värre krigshistorier. Hon tittade på oss och skakade på huvudet. Fortfarande med öppen mun.

”Jag trodde att ni var fina killar.”

Pavan och jag skrattade så att vi nästan trillade ned på golvet. Hon tittade klentroget på oss så jag förklarade.

”En fin kille är någon som är dålig på spel, en torsk, som man gärna vill spela med. Så när du kallar oss för fina killar är det faktiskt en förolämpning.”

Hon bodde på Söder och var exakt en sådan brud. Du vet en sådan som gillar uttryck som SoFo, bara hänger där, och läser kultursidorna för att vara del av någon slags subkultur.

Pavan berättade att Kalle Korean gulat. Jag uppmanade väninnan att gissa på vad Kalle Korean hette.

”Kalle?”

”Nä, Peter.”

Jag uppmanade henne att gissa på var Peter Kines kom ifrån. Hon avböjde. Jag förklarade att det var en annan person. Hon avböjde igen. Jag svarade i alla fall.

”Gröndal.”

Hon ville skriva en uppsats om oss och vår värld. Hon såg säkert en doktorsavhandling hägra framför ögonen, kanske till och med en professorstitel. Vi avböjde. Hon tjatade. Vi avböjde igen.

Vi hade nämligen inte tid. Vi skulle till Klubben och spela poker hela natten.