Farfar, far och jag – spexare i rakt nedstigande led

three clowns

Jag har alltid gillat att busa och det verkar ligga i generna.

Min farfar gick bort för länge sedan. Han körde på stenhårt på alla plan tills han en dag plötsligt fick motorstopp.

Han festade och spexade och såg till att alla hade roligt.

En gång beställda han ett finare vin på en restaurang i Spanien när han var på semester där med farmor.

Hovmästaren korkade upp vinet och farfar svepte innehållet i provglaset.

Han började hosta, tog sig om halsen, utstötta konstiga ljud, rasade ned på golvet, sprattlade, för att till sist ”dö”.

Efter ett par sekunder så reste han sig upp och gjorde tummen upp till vinet åt hovmästaren.

Farfar fick applåder av övriga gäster i restaurangen, men paret Lennaárd fick en ny kypare för resten av kvällen.

Far gillar också att spexa till det, men är mer utav en retsticka. Till hans försvar så hävdar han att farfar var en fruktansvärd retsticka.

Det får bli mitt försvar också.

Hursomhelst så var vi på Mallorca när jag var 13 år gammal.

Far hittade en apa som satt i en bur och såg sur ut. Far försökte enligt egen utsago pigga upp apan litegrann genom att blåsa på den i ansiktet.

Apan såg allmänt butter och halvdöd ut.

Innan den plötsligt räckte ut handen genom gallret och tog fars glasögon.

Jag kan svära på att apan log när han gnagde på fars glasögon.

Far är halvblind utan dem och fick irra lite innan han hittade apans ägare som fixade tillbaka glasögonen.

Men med ett par rejäla gnagmärken på skalmen.

Enligt far idag, nästan 30 år senare, så hade apan otroligt långa armar, vilket var svårt att förutse, och det var därför apan hade lyckats få tag på glasögonen.

Jag bara undrar hur långa de kan ha varit när det hela började med att far försökte blåsa bort luggen på apan?