Fånga Kens felaktiga ord heter leken

Ken Lennaard

De som inte gillar mig tror att de är många för att de gapar och skriker som bebisar utan napp.

De som inte gillar mig tror att jag alltid hittar på. Vilket säger mer om dem än mig.

De som inte gillar mig vill så gärna belägga mig med lögn.

Så de hittar på.

Precis just det som de anklagar mig för att göra.

De bryr sig inte om hur många självmål de gör, bara de får göra ett mål själva.

Men än så länge håller jag nollan. Och det verkar reta dem till vansinne.

De ljuger för varandra.

De ljuger för sig själva.

Det är sorgligt.

Särskilt när de inte ens fattar vad som sker. De tillämpar väldigt selektiv minnesbildning för att sedan bombardera ut fantasierna gång efter gång.

I deras förvirrade värld så måste den de påstår någonting om försvara sig varenda gång de påstår samma sak om och om igen. Trots att de redan fått svar en gång.

Annars har de rätt under devisen den som tiger samtycker.

Att någon annan skulle ha mindre känsligt ego än de själva och helt enkelt skiter i deras onyanserade mantra verkar vara ett alldeles för abstrakt begrepp.

En gång sa jag på TV att jag skulle äta upp mina strumpor ifall Karl Möller vann en turnering. När han gjorde det så förutsatte mina belackare att jag inte åt upp mina strumpor.

Vilket återigen säger mest om hur mycket deras eget ord är värt.

Hursomhelst så tjatar de om de här strumporna, som verkar vara deras främsta och enda argument för att jag inte står för mitt ord.

Jag har förklarat för dem att jag redan berättat om vad som hände, vad som inte hände, och varför.

Och att det finns på nätet för allmän beskådan.

Jag har uppmanat dem att googla, men det verkar de inte alls intresserade av. Eller så kan de inte googla, men i sådant fall borde de säga det istället för att fortsätta vara oförskämda.

Det tog mig under tjugo sekunder att googla fram min berättelse.

Bra tv går över allt annat

Producenten Pär Carlsson var lyrisk över den fantastiska pokern som utspelade sig i heat efter heat. Nu var det dags för finalen med ett mycket starkt startfält. Och så en ödmjuk amatör som påstod sig vara totalt chanslös. Hans namn var Karl Möller. Han gick allin hela tiden och förstörde spelet. Det blev inget spel överhuvudtaget. Pär Carlsson hade tårar i ögonen, allt var förstört, hans vision; död. Vad skulle han nu hitta på?

Pär skapade ur intet det kanske mest underhållande pokeravsnittet i världshistorien. Med min hjälp. Pär byggde en historia med Karl ”allin” Möller som hjälten och undertecknad som skurken. Det funkade. På min bekostnad. Men det får jag bjuda på. Det tas inga fångar när bra tv ska produceras.

När jag under resans gång satt och kommenterade skiten så insåg jag vart åt det lutade och styrde instinktivt mina kommentarer åt rätt håll. När skiten var över så frågade jag Pär om han gillade en idé jag precis fått. ”Kör” blev hans svar.

När konfettin regnade och flickorna pussade Möller så stod Martin Björk, Peter Backe och jag och skulle fälla slutkommentaren. Det var skarpt läge, det fick inte blir fel, inga omtagningar var möjligt. Jag sa att jag såg fram emot att äta upp mina egna strumpor. Martin och Peter fattade ingenting, men höll god min och skrattade som de proffs de är.

Efteråt när programmet skulle redigeras så la vi in lite kommentarer där jag påstod att Möller hade noll chans att vinna och hånade honom som pokerspelare. Jag lovade att äta upp mina strumpor om han vann. Voilá, mycket bra tv.

Eftersom det var en efterhandskonstruktion att jag skulle äta upp mina strumpor om Möller vann så var jag inte bunden vid mitt ord. Det var en bluff helt enkelt.

Jag skulle kunna skriva en bok om hur mycket som inte stämmer av det du ser i rutan. Men det är inte det som är poängen.

Det är att jag alltid står för mitt ord. Till mina belackares stora förtret, förvånande nog.

Det är att jag inte är motsägelsefull. Det är mina belackare som är förvirrade.

Det är helt enkelt så att jag är ärlig. Det som mina belackare bevisligen inte är.