Fånga dagen sa hon

carpediem

Jag låg nedsjunken i fåtöljen slickandes mina sår, tittandes på Seinfeld. Då sa frugan plötsligt:

”Carpe diem.”

”Va?”

”Fånga dagen. Det borde vi göra imorgon.”

Jag vet vad carpe diem betyder. Jag visste också att allt annat än spel skulle bli billigare så jag svarade bara ”Ja.”

Imorgon var igår, och alltså dagen vi skulle fånga. Men jag ville fånga gårdagen så jag körde ned mina tjejer till Down Town.

Vi började med att titta på världens största guldklimp på Golden Nugget. Vi fortsatte Freemont Street ned. Den var full med gatustånd och energiska och irriterande försäljare. Promenaden kryllade även av tiggare, hemlösa, alkoholister, och luffare. Jag vill inte ens veta hur det är på kvällarna.

Det var inte trevligt trots att de gjort sig till med uteserveringar och barer. Det fick bli en lunch på en av dem, som förvånansvärt nog faktiskt var bra. Eller helt okej i alla fall.

De hade också spänt upp två linor som man kunde åka över gågatan med. Sittandes kostar 20 dollar och liggandes kostar 40 dollar. Av minerna att döma av de som åkte är det inte värt det. Det hörs nästan på namnet på upplevelsen.

http://vegasexperience.com/slotzilla-zip-line/

SlotZilla? Säg inte att någon fick betalt för att hitta på det.

I gamla filmer ser man bilar åka på Freemont Street. Men jag var på jakt efter gårdagen, inte efter stenåldern.

Freemont Street Expericence byggdes 1995 och då byggde de även bort trafiken, för att rycka upp Down Town. Allt var alltså på plats 1996 när jag kom dit. Men om du fortsatte ned för Freemont så var gatan utsedd som farligast i USA. Det gick att gå över Las Vegas Boulevard och smita in på Seven Eleven i korsningen, men för varje steg bortom det reste sig mer och mer av raggen på ryggen när crackhoror, knarkförsäljare och rånare vädrade fisk.

I ett sista försök att fånga gårdagen klev jag inte på Binion´s. Första känslan var rätt, lågt i tak, gamla maskiner, och ännu äldre personal. Men jag hann inte gå många meter innan gårdagen försvann.

Allt var ombyggt, och mina minnen flydde i vinden. Pokerrummet hade de flyttat, liksom bilderna på alla gamla världsmästare.

Nu var det bilder på en massa snorgärsar istället. Och längst fram en kille med feta biceps och svenska flaggor runt bröstet. Jag kunde inte fånga gårdagen. Den är borta för alltid.

”Ska vi åka” sa jag till frugan, och vi gjorde det. Morgondagen representeras av min dotter. Hon sov middag genom hela besöket i gårdagen.

Stripens sunkigaste hotell Imperial Palace har fått en helrenovering. Det är ännu fulare nu, och det är verkligen en bedrift. Det har också fått ett nytt namn, The LINQ.

Det är också namnet på en passage mellan kasinohotellet och Flamingo där de fyllt upp med kopior av några av nationens mest populära restauranger, barer och butiker. Det är fint, såklart, men kunde lika gärna vara Santa Monica, och Vegaskänslan är nästan obefintlig.

Jag åt en Chocolate Brownie Sunday till middag på Chiradellis. Satt som en smäck.

I slutet av gågatan har du The High Roller. Det är ett riktigt bra namn och jag hoppas att den som kom på det fick bra betalt.

http://www.caesars.com/linq/high-roller.html#.VK4U8Se4k7A

Det är världens högsta pariserhjul, eller observationshjul som de säger. Frugan hade gjort resarch och vi kom dit vid skymningen för en optimal upplevelse. Att vi sparade tio dollar för att klockan var innan 18.00 var en trevlig överraskning. Skicklighet och tur brukar följas åt.

Det kostade 25 dollar, och då fick man ett varv. Men det räckte eftersom det tog trettio minuter. The High Roller tar folk 550 feet upp i luften, eller 167,6 meter om du inte orkar räkna efter. Eller drygt ett och ett halvt Stockholms Stadshus. Rekommenderas.

Då alla hotellrum är fulla av mässdeltagare, som inte är turistiga, så slapp vi kö, och sedan trängsel i vårt klot. Förutom världens bästa familj var det bara fyra personer till, och det hade lätt gått in tjugo till.

Coco gillar space och musiken de spelade i högtalarna. Hon breakdancade och sprang runt. Anna tyckte att det var läskigt när Coco sprang till dörren.

”Det är lugnt” sa jag. ”Vi kan stämma dem på många miljoner dollar om något händer.”

Men kvinnor verkar inte förstå sådant där. Humor alltså, inte ekonomi.

Fast det där sista är jag inte heller säker på att de fattar.