En ökenvandring på jakt efter vatten

Ken Lennaard

En ökenvandring med hallucinationer om oaser - så kan jag bäst beskriva mitt pokerspel de senaste två månaderna.

Jag går inte ens, jag kryper. Solen gassar, sanden är stekhet och det finns ingen skugga någonstans.

Det går tungt nu.

Du vet hur det är. Om man lägger sig så är det fel och om man synar så är det rätt. Men då blir man utköpt istället och förlorar ännu mer.

Vad man än gör så blir det fel. Man vill bara gå hem och lägga kudden över huvudet tills det gått över. Problemet är bara att då vet man aldrig när ökenvandringen är över.

Det är långa ökenvandringar vid pokerbordet som kan ge själsliga ärr och mentala frivolter. Och ofta gör det. Det är därför du alltid kan se gamarna cirkulera i luften ovan dig.

Man vill bara gråta men det uppskattas inte av dina kunder vid pokerbordet.

Det var tungt innan SM på Malta. Det var tungt på Malta. Och det har varit tungt efter Malta.

Det är min andra ökenperiod för året. Den enda man han göra är att spela tightare preflop, inte ge några gratiskort och banka hårdare så att de inte hittar synen som ger dem deras oundvikliga utköp.

Gör man ett litet buyin så är det fel för då orkar de syna på floppen och köper ut.

Gör man ett stort buyin så är det fel för då får man oundvikligen backdoor kungfärg mot nöten.

Att spela på nätet gör bara att pengarna rinner iväg mellan fingrarna ännu snabbare. Det värsta du kan göra är att spela shorthanded PLO.

Förlorar gör man rätt ofta, men under ökenvandringar så blir det alltid med hån som sur grädde på moset.

Du får in allt som megafavorit. Men precis när du ska ta första klunken av vattenkällan i oasen så kommer en tvåoutare på rivern och förintar hallucinationen.

Det svåraste av allt är att försöka spela lika bra som vanligt.

En sak man kan göra för att torska mindre är att spela turneringar. Desto billigare desto bättre såklart.

Du kan till och med vinna en allin, men bara för att åka ut ännu värre mycket senare i turren såklart.

Det är okej, man får känna att man lever och att det finns hopp då man fortfarande kan vinna en pott.

Så var det i SM. Jag började bra i omahan och var snabbt uppe i toppen av turneringen där jag höll mig hela dagen tills jag långt in på natten bubblade.

På Casino Marbella spelar de en turnering med 20 minuters perioder och rätt brant struktur. Motståndarna kan beskrivas som halta, lytta och pokerblinda. Det är de som kan spela. Resten är mycket sämre.

Det går inte att beskriva hur dåliga de är och vilka spel man ser. Men det går att sammanfatta rätt bra med att de är precis helt ointresserade av pottodds.

De synar allt preflop utom en allin som de vill ha ett ess för att syna, eller knekt-tio. De synar allt på floppen med lägsta paret för att lägga sig på turn när de får tio gånger pengarna. Jag tror du förstår.

Det är läskigt motstånd när man är kallare än Antarktis. Men det behövs inga kort och man kan vinna mycket marker på att trolla med knäna.

Sent på natten hade jag lyckats nå finalbordet.

Vi var fem spelare kvar med fyra priser. Antalet marker var 777 000 och mörkarna 10 000 – 20 000 med 3 000 i ante.

I sådana här turneringar så är det alltid en som haft röta och sitter med alla marker. Så även denna gång. En ryss satt med cirka 400 000 och vi andra hade runt 100 000 var.

Det fanns inte mycket manöverutrymme kvar när vi var fyra man kvar med runt 5 bb var.

Jag hade torskat tre flippar i rad mot alla andra och när det var min tur så var det över.

Bubbelpriset var mitt igen. Och det fanns absolut ingenting jag hade kunnat göra åt saken.

Det viktiga under ökenvandringar är att det blev en billig kväll. Det är den enda som är viktigt för torsk blir det alltid hursomhelst.

Någon matematiker har räknat ut att det jämnar ut sig i längden, vilket skulle innebära att jag egentligen hade tur igår natt då det var så billigt att ha otur.

Fan tro´t.

Under tiden får jag stappla vidare. Jag ser palmer och glittrande blått vatten bakom nästa sanddyna. Det ser inte ut som en hallucination.