En klassiker som aldrig blev

DOKUMENTARFILM 2
Foto: Superbloggen

Dan Glimne slog till igår med ett läsvärt inlägg om någonting som hade kunnat bli en riktig klassiker.

http://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/12/pokerfilmen-som-aldrig-blev-till/

En svensk pokerdokumentär 1988 hade varit grejor det.

Får jag gissa på att de följt WSOP? Finalbordet var intressant med Johnny Chan som vinnare över Eric Seidel, förevigat i filmen Rounders.

Fyran Humberto Brenes är alltid bra TV, och legenden T.J. Cloutier hade varit intressant att se innan han åkte ut som femma. För att inte tala om 1993-års världsmästare Jim Bechtel som åkte ut som sexa.

Fast roligast av allt hade såklart varit att se och höra Christer Björin. Om han ställt upp, vilket inte är säkert.

Det fick mig att tänka på en annan pokerdokumentär som inte heller blev av.

Henrik Stockare jobbade på SVT. Henrik Georgsson jobbade som dokumentärfilmare. Tillsammans ville de göra en dokumentär om en pokerspelare.

De ville att jag skulle ställa upp för en pokerdokumentär i SVT på en timme. Fördelen med SVT är att de har en stor budget, nackdelen är att de då var väldigt mycket vänster. Jag var rädd att poker och jag själv kanske inte skulle porträtteras allt för snällt.

Medans jag funderade så föreslog jag att de skulle delta i min pokerskola – förmodligen Sveriges första - på Oxen för att bättre förstå vad poker handlade om.

Henrik Stockare gillar poker och ställde glatt upp. Han drog också med sig en kompis den där hösten 1998. Christer Larsson har senare gjort sig ett namn i pokersverige som grundare av Pokerevent och har även lyckats bli svensk mästare.

Henrik nummer två heter Georgsson och tyckte inte att det var lika kul med poker.

På grund av hans framtoning, tidigare val av dokumentärer och sin palestinasjal fick jag känslan av att han var väldigt mycket vänster. Och att han kanske inte var lika positiv till poker och dess outlaws, som hans vän Henrik Stockare.

Jag kollade igenom hans tidigare filmer och det var gedigna hantverk, och framförallt balanserade. Vilket var ännu viktigare för mig. Den sista han gjort var om en spansk kvinnlig tjurfäktare.

De ville följa mig i sex månader och hade en stor budget.

I vanliga fall tackar jag alltid ja till allt nytt och annorlunda av princip, för att jag vill lära mig om livet. Men nu hade jag varit med i en dokusåpa 1996. Produktionsbolaget hade framställt mig med rena lögner där de klippt och klistrat i redigeringen. Ironiskt nog hette spektaklet ”Real World Visby”.

Den här gången var jag därför på min vakt. Det fanns även vissa praktiska problem som att jag drev en svartklubb och att ingen visste eller ville veta hur skattesituationen för pokervinster såg ut.

SVT har en princip att inte betala deltagare i dokumentärer så det hjälpte inte heller till beträffande beslutet.

Vi beslöt oss för att göra en testinspelning. Henrik och Henrik åkte med till Helsinki Freezeout i december 1998.

Femtiofem spelare slantade upp 7 500 finska mark. Till slut var vi bara fyra spelare kvar. Jag var chipledare och för att göra en lång historia kort så åkte jag först av oss efter ett par timmar och mycket otur.

Henrik och Henrik var glada. Det hade blivit bra TV och jag pladdrade på bra i intervjuer.

Men jag var inte lika glad. Det visade sig att bara för att jag hade en TV-kamera i släptåg så blev jag en måltavla. Både svenskar och finnar försökte spela extra tufft mot mig på grund av det.

Det var också anledningen till att jag till sist tackade nej. Den gången vann Jantelagen och den svenska avundsjukan.

Henrik och Henrik blev besvikna och la ned projektet. Det fanns ingen annan som var intressant att följa.

Det var synd. Jag tror att det hade blivit en klassiker som fått Pokerlandet att blekna i jämförelse. Det var Henrik och Henrik som gjorde den förövrigt.

Jag vet inte vad fjärilen i Västindien säger men låt oss leka med tanken att de följt med mig i januari 1999 till Carnival of Poker där jag tog min största seger mot stora delar av världseliten och spöade den bästa enligt alla, T.J. Cloutier, genom att syna ned honom med par i tvåor.

Det hade blivit bra TV.

Det hade mitt ego gillat.

Framförallt tror jag att jag fått andra chanser och möjligheter som tagit mig på en helt annan resa än den jag gjort.

Ibland fattar man inte hur ett litet beslut kan bli så avgörande.

Ibland fattar man rätt beslut men det blir fel.

Ibland är det bara så. Som poker alltså.