Dyra middagar gratis och billiga middagar som blir dyra

Restaurang i LV

Ingen poker på två dagar. Hade tänkt lira en turre igår, men Anna ville ut på stan själv så jag stannade hemma och lekte med Coco. Hade tänkt lira en turre idag, men Frugan har bokat bord på Joe’s Seafood Prime Steak & Stone Crab i Forum Shops.

En kvällsturre är inte att tänka på då jag går och lägger mig senast klockan tio. Men det går alltid nya tåg och turrar, och Stone Crap på Joe´s har jag sett fram emot i många år.

Jag har gått förbi där hundratals gånger, och det har alltid varit fullt. Rena rama skandalen att det inte blivit av tidigare alltså. Vi har testat drop in några gånger men det har alltid varit fullt. Även det en monstertell på hur stor skandalen är att jag ännu inte gått dit.

För vad är en pokerturnering jämfört med en god middag i goda vänners lag?

Lill-Sven frågade vid vår middag i förrgår om han kom ihåg sist vi åt middag tillsammans. Jag tänkte på fel tillfälle med det gjorde han också.

Sist var på Sage på Aria och en avsmakningsmeny med Per Hildebrand, Peter Eichhardt och Alex Stevic. Gåslevern var helt insane. Hildebrand hade redan innan sagt att han bjöd så vi kunde njuta i fulla lag utan att ens vara oroliga för en enoutare.

Näst sist var på Michael Mina på Bellagio tillsammans med Pokersveriges två stora män. Lill-Sven ville gå på Sensei, men Björin vägrade. Bra det tycker jag för sist jag var på Sensei så var det inte bra.

Michael Mina var bra. Men efter efterrätten var bäst. Björin satt bredvid mig och slet i notan. Hildebrand satt mittemot och slet han också. Mittemot mig satt Lill-Sven. Vi log båda två från öra till öra och klappade oss på magen.

Nu vet jag var Gordon Ramsay´s Steakhouse ligger. Det hade blivit billigare att gå dit än den enkla mexikanaren jag gick till. Där hade Lill-Sven aldrig hittat mig.

Tror jag.

Fast det blev relativt billigt i alla fall. Jag kom ihåg när han och jag väntade utanför Sensei på Björin och Hildebrand den där gången. Lill-Sven var riktigt oförskämd och jag tackad och tog emot. Jag sa till mig själv ”bra, när du en gång kommer till mig och vill låna så blir det enkelt att säga nej.”

Jag sa inte helt nej, det var inte värdigt, men prutade i alla fall ordentligt. Nu har jag en frirulle på Gordon Ramsay´s som jag ska utnyttja innan jag åker hem.

”Jag tänkte på när vi var på Andre´s” sa jag till Lill-Sven på hans fråga om vår sista middag tillsammans.

Den enstjärniga Michelinrestaurangen i down town skull stänga och köra vidare på sin filial på Monte Carlo, och vi åkte dit en sista gång.

Det var Christer Björin, Lill-Sven,Thor Hansen, Kniven och jag.

”Skönt gäng psykopater” sa Lill-Sven.

”Man skulle kunna skriva tre böcker om varje gubbe” sa jag.

”Och tvingas lämna ut en massa” sa vi i kör.

Fördelen med att ha med Lill-Sven när Björin bjuder på middag är att han inte skäms. Inte det minsta. Överhuvudtaget.

När Björin erbjuder sina gäster att välja vin så tar Lill-Sven alltid över taktpinnen och beställer någonting så att man rodnar. Men Björin rodnar aldrig.

Han vet redan hur hela handen ska spelas ut innan han ens bjuder på middag. Det kallas för rutin. Och kan inte köpas för pengar.