Det här med kommunikation är svåra saker

kommunikation

Precis som de flesta andra så trodde jag en gång i tiden att jag var perfekt på att uttrycka mig och om någon inte fattade så var det deras fel.

Min tvååriga dotter Coco blir väldigt frustrerad på mig när jag inte förstår vad hon menar med ”blubb blubb blubb”.

När jag skrev högskoleprovet så var jag helt säker på att få alla rätt på delprovet ”Läsförståelse” utan att anstränga mig. Men det visade sig att jag hade något enstaka fel när jag testade ett gammalt prov som träning och det visade sig senare att det inte var en engångsföreteelse heller.

Att jag ändå var skyhögt över medel måste nämnas.

Att de plockat bort det momentet ur högskoleprovet är nog synd.

När jag under mina studier på Handels tog en sommarkurs i semantik på Universitetet så förstod jag verkligen hur svårt det är med läsförståelse.

När jag sedan fått erfarenhet av att skriva och fått återkoppling från alla möjliga håll har jag också förstått hur olika en text kan uppfattas.

Med det sagt måste jag säga att många jag stöter på kommunicerar sämre än Coco, för att de saknar självdistans, självinsikt och självkritik.

Det är en källa till frustration för mig, men jag antar att det enda jag kan göra är att fortsätta kämpa mot enfald, ignorans och högmod.

Ibland kan endast tiden ge dig rätt. Nu är jag halvvägs där i en gammal dispyt med Rosjon om minihöjningar i turneringspoker.

Jag nämnde det i en mening och Rosjon kändes sig tvungen att skriva ett helt inlägg om det. Då det innehöll faktafel så skrev jag ett tillbaka. Det gjorde honom mycket upprörd.

Han skrev ett antal mail till både redaktören på Pokerlistings och till mig. Låt oss bara säga att vi är överens om att de var skrivna i affekt och gå vidare.

Rosjon ringde även upp mig. Ett strålande initiativ som jag uppmanar fler till att göra om de har någonting att diskutera med mig.

Han var fortfarande upprörd (inget fel med det) och det var svårt för mig att få en syl i vädret. När det mynnat ut i något konkret så visade sig att han egentligen inte var sur för mitt inlägg. Det var egentligen bara en mening, och egentligen bara ett enda ord i den meningen som han var upprörd över.

Det var ett adjektiv till ett substantiv.

Det var ett nålstick av mig planerat att träffa bulls eye, och jag hade mycket riktigt träffat mitt i prick.

Om man har en offentlig blogg och tycker om andras bloggar så måste man förvänta sig att andra bloggare tycker om det man själv skriver.

Rosjon har själv använt det adjektivet om substantivet i fråga, annars hade jag aldrig använt det adjektivet.

Rosjon har själv skrivit mycket värre adjektiv om ett motsvarande substantiv för mig. Upprepade gånger dessutom. När jag påpekade det för honom så ställde han sig helt förvånande till det faktumet och kunde inte tänka sig det.

Där har vi pudelns kärna.

Folk tycker och tänker utan att mena så illa. Sällan ägnas en tanke åt vad objektet i fråga kan tänkas tycka. Ofta ventileras frustration från annat håll. Och nästan alltid glömmer folk bort vad de själva skrivit.

Om mig har det varit en norm att man kan, får, och skriver vilken skit som helst. Nu får vissa tillbaka för gammal ost, och med egen medicin. Det verkar väldigt beskt att svälja för en del.

De är mobbare som plötsligt får stryk av mobbingoffret och tycker att det är orättvist. För att de inte visste om att de mobbade, för att alla andra också mobbade, och för att de inte var värst.

Det egna ansvaret lyser alltid med sin frånvaro.

Men.

Jag är snäll. Adjektivet i fråga tillförde inte huvudtexten något. Poängen har nått fram. Och Rosjon ville verkligen att det skulle tas bort. Så jag tog bort det. Ingen stor sak.

Du får gärna ha åsikter om det jag skriver, jag uppmuntrar det till och med, men jag är totalt allergisk mot faktafel.

Rosjon tyckte inte att han skrivit faktafel, bara lite åsikter, men han byggde sina åsikter på faktafel.

Han tyckte inte att det han skrivit var så illa. Han menade att det mest var menat som skoj. Det visar återigen hur svårt det är med kommunikation och att man ska vara försiktig med att skoja med folk, för de kanske inte förstår det.

Ironi är, som bekant, iskallt i text.

Jag har högre i tak än de flesta, jo faktiskt, och kan både ge och ta. Men det är svårt att tolka vissa saker som skämtsamma från folk som i vanliga fall är rätt fyrkantiga och jag aldrig tidigare haft en sådan tonalitet med.

Direkt kommunikation brukar kunna lösa de flesta meningsskiljaktigheter och missförstånd. Men vissa vill inte. Jag tror att de är rädda för att tvingas se sig själva i spegeln.

Många ägnar sig istället åt efterhandskonstruktioner. De tar ton och springer sedan och gömmer sig när de får mothugg. Sådana människor är det väldigt svårt att känna respekt för.

Särskilt när de inte fattar det själva.