Det fjärde hjulet har trillat av

Hand

I söndags var det OS-final. Kul värre och jag hade kryddat anrättningen med några lir.

Sverige till 3,47 kändes bra och den iskalla ölen kändes ännu bättre. Mina stora spel var inga mål de första tio minuterna och under 1,5 mål i första perioden. Jag trodde på en tillknäppt och disciplinerad öppning av matchen.

Sju och trettiosex in i matchen fick jag ett sms. Farmor hade somnat in den natten.

Farfar körde med pedalen i botten på sin tid. Jag har tidigare berättat hur han på mina föräldrars bröllop tog över hela dansgolvet med fyra damer på varje sida dansandes Can Can tills han fick ryggskott.

Han ville hemskt gärna att hela släkten skulle följa med ut på landet en helg. Det ville inte jag. Då bjöd han hem mig på varm choklad, den äkta varianten gjord på kakao, med vispgrädde efter skolan. Vi spelade schack och han tog hela tiden pauser för att prata om livet med mig. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad han hade för råd, jag fokuserade på spelet. Det enda jag kommer ihåg var att han undrade om det gick bra i skolan och var glad att det gjorde det. Han poängterade att skolan var viktigt. Synd att jag inte kommer ihåg resten, han hade nog väldig bra råd.

Helgen kom och efteråt sa alla att han varit väldigt annorlunda. Veckan efter tog hans hjärta tvärstopp. Mamma kom in i mitt rum en kväll när jag spelade Football Manager och berättade att det var över, en stund jag aldrig glömmer. Helgen hade varit ett farväl. Jag hade gjort ett stort misstag att inte följa med. Ett beslut som jag än i dag ångrar. Året var 1985 och han var inte mycket mer än sextio. Begravningen var den enda gången jag sett min pappa gråta.

Mina föräldrar var unga när de fick mig så resten av deras föräldrar hängde med länge. Morfar seglade iväg över havet för snart två år sedan. Mormor spände seglen två år tidigare. De var mer svenska än pappas päron och vi umgicks egentligen väldig lite hela livet.

Kanske är det synd, men kanske var det bara så. Det underlättade inte att de flyttade från Stockholm.

Farmor hängde i, och med. Förutom dålig hörsel och en pacemaker som redan bytts ut två gånger så var det krut i kärringen.

Min fru älskas av många. Hon har kompisar från åldern sex till nittiosex. Farmor tyckte att Anna var en riktigt salt böna.

Vi tre fick några fina år tillsammans på slutet. Farmor bjöd oss på fika, lunch eller middag och det var alltid samma ritual.

Hon bad om ursäkt för det hon serverade. Vi insisterade på hur gott det vad. Och hon trugade på backning tills alla faten var tomma.

Det är alltid efteråt man kommer på att det är försent. Det fanns bara ett hjul kvar. Det här var fjärdegången gillt och sista chansen. Jag tog den och frågade om farmors liv, hur hon träffade farfar, och mer därtill.

Hon svarade men tyckte inte att det var så mycket att berätta.

Det tråkigaste var att hon tyckte att det räckte nu. Kroppen var slut, korsorden var lösta, och det var ändå bara skit på TV. Hennes kompisar var heller inte roliga längre. De hade blivit så tråkiga med åren, som gamla kärringar liksom.

Rätt ofta fick Anna och jag höra en historia vi hört förut. Det gjorde inget, det var en del av ritualen.

Farmor tycket att det var fantastiskt med Anna och mig och hon blev överlycklig när Anna fick en bulle i ugnen. Hon tog hand om Anna när hon var gravid när jag var i Vegas.

Coco är från Varberg. Farmor ville så hemskt gärna se henne. Hon, som inte ens orkade ta Ettan till Söder, satte sig på tåget tvärs över Sverige för att få titta på Coco.

När hon fick Coco i sin famn så sken hon upp som en sol. Hon var som ett litet överlyckligt barn. Det är mitt finaste minne av Farmor Britt.

Vi försökte locka henne tvärsöver Europa med Coco som lockbete, men det gick inte.

En dag i början av december fick jag ett samtal. Farmor hade åkt in på sjukhus. Hon hade vatten i lungorna och en massa annan skit. Det var frågan om dagar enligt alla.

Anna, som är klokare än de flesta, sa att vi skulle åka på en gång. Det fanns ett plan om tre dagar som inte var omänskligt dyrt.

Både pappa och bror sa att det inte var någon idé. Att Farmor bara sov hela tiden. Att vi förmodligen inte skulle hinna ändå. Jag är pragmatiker som dem och övertalades.

Men Anna stod på sig. Så vi åkte.

Jag pratade med min faster när vi landat. Farmor hade varit borta hela dagen innan och att hon blev trött väldigt fort och ville knappt ha besök. Och det var synd att hon inte skulle få uppleva sin nittioårsdag drygt en vecka senare den 21 december.

Vi överraskade farmor en förmiddag. Hon sken upp. Till skillnad från min reaktion när jag överraskades av ett sms under OS-finalen i söndags.

Då gick jag ut och rensade själen genom att gråta en skvätt. Jag gick in igen och konstaterade att mitt första spel, inga mål första tio, hade suttit. Det var oviktigt.

Jag tänkte på vad farmor gillade att dricka. På slutet fick vi alltid sött vin till maten men hon var förtjust i Gin & Tonic.

Kanada pressade på men jag var i dåtiden. Farmor var också förtjust i att ta sig en whiskypinne. Det kändes helt rätt och jag var glad över att jag träffat så rätt. Kanada träffade också rätt, men jag brydde mig inte.

Öldrickande svenskar hojtade till höger och vänster om mig. Mitt andra spel, under 1,5 mål i första perioden, satt även det. Jag brydde mig inte.

Jag satt i min egen bubbla och sög på whiskypinnen samtidigt som jag tänkte på mina fina stunder med farmor.

Den finaste stunden var den sista. Farmor blev väldigt glad när vi dök upp på Vintertullens servicehus. Vi hade inte sagt något så att hon inte skulle kämpa sig igenom eventuell smärta bara för att få se Coco när hon egentligen redan gett upp.

Trodde hon att vi skulle komma? Hoppades hon att vi skulle komma? Visste hon att vi skulle komma? Det får jag aldrig veta.

Hon bad mig höja hennes säng så att hon blev sittande. Hon var glad och pigg, men allting var redan sagt. Vi bara njöt av varandra. Näst roligast hade Coco som sprang fram och tillbaka i den lilla servicelägenheten. Roligast hade farmor som tittade i fönstrets speglande på vår lilla turbo och log.

Farmors barn var oroade över att hon vägrade äta. Som om hon bara ville avsluta det hela så fort som möjligt. Men med oss så åt hon. Hon ville till och med gärna dricka kaffe med oss. ”Åh så gott” sa hon och tog påtår.

Jag tog ingen påtår på whiskypinnen. Det fick bli en gravöl istället. Jag hade bokat Sidney Crosby att göra mål till 1,35 så det blev dyrt när King Henrik gjorde ett misstag. Men jag brydde mig inte. Tre Kronor dog helt med tre noll, men min förlust var redan klar, och mycket större än så.

Att vara klar, som Farmor varit i flera år, måste vara en speciell känsla. Farfar var hennes livskamrat och det hade varit en fantastisk resa. Han var en uppfinnare, men levde som en spelare. Ena dagen var det hummer och champagne, andra dagen var det gröt. ”Men vi hade alltid lika kul” sa Farmor som avslutning varenda gång. Fyra barn en drös barnbarn fick de ihop. Saknaden var stor av oss alla, och ett grynigt kort av Farfar på Farmors kylskåp räckte inte för oss, och garanterat ännu mindre för Farmor.

Hon tvingade leva utan honom i nästan trettio år. Äntligen är de nu återförenande. Det är fest där uppe och Farmor har nog en whiskypinne i varje hand. Eller kanske dricker de champagne tillsammans? Någon gravöl är det i alla fall inte tal om.

Jag var övertygad om att om Farmor fick önska sig en sak i livet de sista dagarna så var det att få träffa Coco. När det skedde så visste jag att det var så.

Farmor blev pigg. Det var till och med tal om att hon skulle kunna flytta hem, men lägenheten var redan uppsagd. Farmor fyllde nittio och fortsatte leva vidare. Jag började fundera på om mitt sista farväl till henne verkligen varit det sista. Kanske skulle hon kunna hälsa på i Spanien i sommar? Hon hade berättat om hur mycket hon hade gillat apelsintorget i Marbella.

Sedan fick jag ett sms i söndags under OS-finalen.

Vi besökte henne två gånger om dagen de tre dagarna vi var i Stockholm. Det var alltid samma ritual. Hon tackade för att vi kom, men beklagad sig för att hon var ett gammalt tråkigt skrälle som hörde så dåligt, och till råga på allt så trött också. Efter en timme sa hon att vi inte behövde sitta där längre och vi sa att vi var där för att vi ville det.

Jag visste att en sista gången skulle bli jobbig. Jobbigare än när Coco inte ville sitta i Farmors famn. Kanske var det på grund av att äldre människor luktar annorlunda? Coco satt på farmors säng bredvid henne och klappade Farmor på handen.  Coco såg bekymrad ut och faktiskt oroad.

Livet går vidare. Ett hjul trillar av, men ett nytt kopplas på. Det var fint att se Farmor och Coco tillsammans. Mina rötter krymper men Cocos rötter växer.

Det var dags. Det hade svidit i halsen sista timmen. Den där bollen växte och ögonen tårades.

Det är en egendomlig känsla att ta farväl av en människa för sista gången. Det var första gången för mig.

Jag la min kind mot hennes kind. Hon hade tappat massor av vikt och gjort den len. Jag kramade henne. Hon kramade tillbaka. Jag ville att hon skulle veta att vi var en lycklig familj, Anna, Coco och jag.

”Jag vet” sa hon.

”Jag älskar dig” sa jag.

”Och jag älskar dig” sa hon.

”Jag älskar dig så mycket” sa jag. Mina tårar gled från min kind till hennes.

”Jag vet” sa hon och klappade mig på den andra kinden.

Orden var slut. Jag pussade henne på pannan och det var farväl.

”Nu får ni gå” sa hon ”jag är trött och måste vila.”

Jag vände henne ryggen och gick.

Efteråt berättade Anna att Farmor blinkat till henne när hon sa det sista.