Den omisskännliga lukten av apröv

Röv

Jag har ingenting emot rökare som personer. Det är röken jag spyr på och av. Att de stinker kan jag ha överseende med. Men röken är giftig. Punkt slut.

Alla ickerökande pokerspelare hatar rökare för att de förgiftar och förpestar både luften och tillvaron. Om de påstår något annat så är det bara en dålig bluff. Å andra sidan så är rökare bevisligen inte så smarta så rökare kanske går på den?

Undrar vad en rökare skulle tycka om man gled upp och lade en vitlöksrap i ansiktet på dem? Eller en brakare? Jag vet att det är en dålig jämförelse, men jag kan inte komma på något så grovt som att blåsa ut gift i luften som din närvaro tvingas inandas. I alla fall inte något lagligt. Fast det är ju klart, det är bara en tidsfråga innan det blir olagligt att röka i det offentliga rummet.

Jag är fullt allvarlig. Det är inte mer än rätt och det kommer att hända. Jag kommer ihåg när folk skrattade åt mig när jag tyckte att det borde vara rökförbud på restaurang. Nu tycker alla att det är en självklarhet. Lika självklart är att det borde vara minst tusen kronor i böter att skräpa ner genom att slänga en rykande fimp på gatan.

Jag införde rökförbud på Kortoxen (förutom i ett rökrum – torskarna röker som bekant). Det knorrades mycket, men i dag finns det inte en seriös pokerklubb som inte har rökförbud.

På den gamla, och inte fullt så goda, tiden kunde man se var highstakesborden var bara genom att titta i luften ovanför. Där var det rent som alpluft för under satt intelligenta människor. Borta på 3-6 limit så var det rena smogen. Har du förresten sett neanderthalarna vid slotsen? Det har alla en cigg i munnen som de suger på.

För runt femton år sedan hade jag en hätsk diskussion med en rökare och avkrävde honom ett enda argument för att röka. Han kallade mig för oinformerad och hänvisade till ett antal stora författare som alla lovprisat njutningen av att röka. Jag har läst mycket, allt från Strindberg och Dostojevskij till Kafka och Camus, och jag har då aldrig läst något sådant. Inte ens Hemingway har skrivit något liknande, även om han hyllat såväl alkohol som tjurfäktning.

Jag drog till med min patenterade avslutningsdräpare och sa till honom som jag sagt till alla rökare på Kortoxen.

”Ge mig ett enda riktigt argument till varför så lovar jag att börja röka.”

Jag trodde att jag var helt säker då det inte kan finnas något. Men en dag kom jag på ett argument. Då jag är en man som håller vad jag lovar gick jag runt och var livrädd att någon skulle komma på det och därmed tvingas börja röka.

Som tur var kom ingen på det. Och nu har alla pokerrum och spelklubbar rökförbud så jag kan avslöja argumentet. Det är bra att röka när man spelar poker så man har någonting att göra medan man väntar på löv. Men nu är det, tack och lov och pris ske Gud, förbjudet att röka vid pokerborden, så nu finns det inget argument för att röka längre.

Var hemma hos en polare och vi åt, drack och rökte vattenpipa hela natten. Och, hör och häpna, jag fick en liten förståelse för rökare. Det finns en viss njutning att suga på någonting och inhalera, sedan forma munnen och blåsa ut röken av full kraft. Sen är det ju lite kul när det bubblar i karaffen.

Vattenpipa smakar gott, luktar gott och du slipper tjäran om jag är rätt informerad. Du slipper också nikotin, eller i alla fall det mesta av den. Men något skit fick jag i mig för jag har inte varit så bakis och skakis på tio år.

Anyway – jag fann en njutning i hela processen. Jag kände en förnöjelse och stolthet över att producera ett stort rökmoln utav ingenting. Nästan som trolleri. Det var som när man var ett litet barn och till slut lyckades producerade någonting stort när man äntligen fått kontroll på tarmmuskulaturen.

Tråkigt bara med röken. Den kan man inte kunde göra så mycket med, till skillnad mot det man producerade som barn.

Vattenpipa har alltså existensberättigande. Cigarr kan jag också förstå, och själv avnjuta. Men cigaretter? Allvarlig talat. Jag kan inte respektera en nikotinslav som börjar dagen med en cigg.

Jag har aldrig fattat grejen med att röka cigaretter. Och då har jag tänkt på det mycket. Otroligt mycket. Nästan som besatt. Ingen kan i dag hävda att riskerna är okända och ändå börjar folk röka varje dag – det är fullkomligt fascinerande för mig.

Ännu mer fascinerande är att folk röker och tycker att de är coola. Hur kan de tro det? Vad vill de förmedla?

”Titta på mig. Jag förstör min kropp med mina egna pengar.”

Eller:

”Akta dig mannen, jag är loco. Jag dödar mig själv och skiter i vilket.”

Eller:

”En gång i tiden var jag en svag och meningslös individ som vill bli någon, men då jag saknade all form av talang på alla områden valde jag att börja röka. Och nu har jag så dålig karaktär att jag inte kan sluta.

Sen att de stinker apröv är som sur grädde på skitmoset. Men det vet de inte om. Det kallas habituering, långsam tillvänjning. De har vant sig vid lukten och förstår inte varför till och med myggorna flyr i panik. Precis som en sophämtare som har vant sig vid sitt jobb så fattar rökarna inte hur de luktar.

En rökares blick säger allt när man lite försynt påpekar att de stinker. De tror verkligen att man bara är oförskämd, liksom helt utan anledning.

Desto roligare är det när någon slutar röka. Då säger alla nyblivna icke-rökare, och då menar jag alla, ”Satan vad rök luktar illa. Varför sa du ingenting om att jag gick runt och stank apröv?”

Då, äntligen, förstår de att jag föredrar en vitlöksrap i ansiktet framför en hantverkare med intorkad svett, impregnerad med nikotin.