Den oförskämda ketchupen

Ketchup

Det finns många olika slags poker, och många olika slags ketchup.

Bara för att du kan se likadan ut vid pokerbordet som din idol, vare sig det är Phil Hellmuth eller Martin Jacobson, så innebär det inte att du är av samma skrot och korn, och bara för att det står ketchup på flaskan så innebär det inte att det är samma sak.

En pokerspelare kan komma i väldigt många olika former och slag. Precis som ketchup. Det kan komma i glasflaska, i plastbehållare eller i en liten påse som kan spruta om man inte hanterar den varsamt. Det kan komma i små förpackningar, mellanförpackningar och i stora förpackningar. Det kan till och med komma i en stor plastbomb med en spene som man klämmer på.

Och då har vi bara pratat om utsidan. Skillnaden på insidan av pokerspelare och ketchup är ännu större. Ketchup kan smaka tomat, curry, chili eller plastigt. Konsistensen kan vara rinnande och vattning eller tjock och krämig.

Om Martin Jacobson var ketchup skulle han vara Heinz förpackad i en tjock glasflaska med metallkork. Heinz är bäst, och Martin är bäst, så är det.

Kanske är Martin lite mer svårtillgänglig än andra? Precis som Heinz. Även om man får upp korken så är det svårt att få av dem innehållet. Vare sig det gäller chips eller ketchup till chips.

Man kan banka rätt hårt där bak utan att någonting händer. Stabilare innehåll får man leta efter. Det enda som verkar funka är att med en kniv och rent våld peta ur lite ur toppen.

Jag tror att Martin är ett lysande umgänge. Det tar nog bara lite tid att lirka ut innehållet. Det är precis som Heinz ketchup. Det är inte oförskämt, det är bara så att innehållet är så koncentrerat och fokuserat.

På tal om oförskämdheter. Undrar om inte Martin kände så efter att aldrig ha lyckats klonka en turre förut?

Martins första cash kom i oktober 2008 med en tredjeplats i EPT Budapest.

I maj 2009 kom han två i WPT Venedig.

I juni 2010 kom han fyra i en WSOP-turre.

I januari 2011 kom han tvåa i EPT Deauville.

I april 2011 kom han fyra i EPT Berlin.

I september 2011 kom han sexa i WPT Paris.

Han har såklart en massa andra resultat att hänga i julgranen, framförallt från high roller event, men han hade aldrig tidigare fått sitta kvar vid bordet med alla marker kvar och alla motståndare borta.

Jag gissar på att Martin tyckte att det var oförskämdare än Heinz ketchup. Det var i alla fall så jag kände.

På slutet av nittiotalet spelade jag väldigt mycket turneringar. Det var vad jag tyckte var kul, vad jag var duktig på, och vad jag la tid på att både spela och träna.

Min första lilla framgång var 4:a i Texas SM (som det hette då) på hösten 1997. Jag kände mig stark tills Stål-Jocke knäckte mina spikar med par i åttor.

I december åkte jag till Helsingfors och kom femma i sjukorten och två i Main Event. Även där hade jag motståndaren allin och täckt med 99 mot KJ. Det gick inte heller, men jag fick trösta mig med titeln ”best player award” och en likadan klocka som James Bond.

I februari 1998 kom jag två i en turre i Paris, återigen utköpt, av en cigarrbolmande fransos.

Två månader senare åkte jag till Slovenien och hade min motståndare allin i Main Event med KK mot QT på floppen K,6,2. Det kom en nia och sedan en knekt. Mad Marty Wilson tog det som ett tecken från gud och gick allin varje hand efter det. Det gick inte att stoppa.

Kanske borde jag även nämna sjätteplatsen i sjukort några dagar innan där jag blev utköpt i en pott för hälften av alla markerna i turneringen?

Senare på året blev det en sjätteplats och en fjortondeplats i WSOP. Men jag tröskade på. Vinsten måste bara komma, och jag gick åtminstone plus.

Det blev ett finalbord i SM (mörkpoker), och ett SM-silver i PLO. Återigen hade jag motståndaren allin som favorit.

Utan tvekan har jag glömt bort några ytterligare nära-skjuter-ingen-hare.

Det sved varenda gång. På den tiden vara första priset dubbelt så mycket som andra priset.

Det var oförskämt. Eftersom jag var duktigt på headsup, och varje gång var bättre än motståndaren som vann. Men vad skulle jag göra? ge upp?

Martin Jacobson skulle aldrig ge upp. Hur oförskämd ketchupen än är.

I januari 1999 åkte jag till Vegas. Det var Carnival of Rio på just Rio. Hela världseliten var på plats. Men jag spelade förbannat bra poker och höll mig till min plan, och höll humöret uppe.

Efter en väldigt lång dag så kom jag till finalbordet dag två som chiptvåa. Etta låg T.J. Cloutier, världens bästa turneringsspelare. Men jag hade position på honom och utnyttjade det. Efter en bra start var det jag som dominerad bordet.

Tills rötkuken T.J. gick allin preflopp med en fyrbet och par i åttor, som han köpte ut mina spikar med. Hade jag vunnit den potten hade jag haft 80 procent av markerna med tre man kvar.

Istället blev det en lång match. Headsup tänkte jag på prisskillnaden - 55 000 dollar - och hur mycket mer det var än skillnaden på alla första och andra platser tidigare.

Jag tyckte att det var min tur, och hur oförskämt det skulle kännas med ännu en andra plats. Jag vet att Martin Jacobson tänkte likadant.

Efter att jag gjort en heroisk syn så flippade vi när jag var sjuttioprocent favorit. Äntligen fick det stå, jag vann, och det var inte oförskämt längre. Tvärtom så var det rätt bra faktiskt.

Martin Jacobson tycker nog inte heller att det är oförskämt längre.

Det är bara Heinz ketchup som fortsätter att vara oförskämd. Allt man kan göra är att envetet lirka vidare. För när det lossnar, då lossnar det ordentligt.