Den bergmanska bajskanonen

Kanon

Ibland förstår jag inte hur jag kan reta gallfeber på folk.

Ibland förstår jag det, men oftast är jag verkligen oförstående.

Jag har funderat mycket, länge och väl på detta fenomen och kommit fram till att det har mycket med Sverige att göra och hur samhället uppfostrat sina medborgare, vad som är socialt accepterat och så vidare. Mer om det än annan gång.

Men det är så, för utlänningar blir aldrig så provocerade av mig som svenskar. Vare sig de bor i Sverige eller inte.

Det räcker dock inte som förklaring för vissa näthatare.

Att bli så ända in i benmärgen irriterad på någon som så uppenbarligen skojar till det en hel del, inklusive på sin egen bekostnad, måste bero på djupare orsaker.

De näthatare som blivit konfronterade av IP-kunniga offer säger nästan alltid samma sak.

Att de är missnöjda med sin egen situation och liv, att det egentligen inte menar vad de skrev, och förlåt.

Gåtan med näthat är alltså löst. Det handlar bara om dem själva. I vissa fall handlar det till och med om självhat.

Att det är självhat är helt uppenbart i ett nättrolls fall. Han kanske inte vet om det själv då han aldrig tittar sig själv i spegeln.

Han är nämligen fullt upptagen med att skjuta bajs från sin Stalinorgel ifrån 360 graders vinkel. Ena dagen är någon en ryggradslös mink och nästa dag så är samma person en bråkstake och slagskämpe.

Själv har han slagit hundratals personer på käften genom åren. Alla gånger har det varit mer än väl motiverat och varje gång hade han den moraliska rätten på sin sida när det boxningsskolade nättrollet uppfostrade de chanslösa fyllskallarna.

När det gäller Bergman så verkar det finnas mycket starka känslor bubblandes innanför fernissan.

Att han stör sig så mycket på mig tror jag dels har att göra med hans egna tillkortakommanden. Men jag tror att det är något mer också.

Nu gissar jag. Men kan det vara så att han spelat bort alldeles för många pengar och för mycket tid? Och att hans humörsvängningar många gånger handlar om dagens spelresultat? Eller bristen på dagens fix på grund av kontant torrläggning?

Kanske, kanske inte.

Men i sådant fall är det en sak till.

De första månaderna när jag bloggade var jag inte ens vatten värd enligt honom och invektiv var en del av varje meningsbyggnad.

Men när jag skrev min serie om spelansvar så spann han plötsligt som en katt.

Jag hade alltså lyckats klappa vildkatten medhårs.

Det fick mig att tänka.

Jag kanske inte bara var en symbol för glorifieringen av spel? Tänk om jag var den som de personligen köpt drömmen av?

När det sedan gick åt pipsvängen så förstår jag faktiskt deras ilska mot mig.

Jag är ledsen för att jag inte lyckades balansera upp det jag sålde.

Det sägs att själens sår inte kan börja läka innan man fått ett förlåt. Så är det nog i många fall.

Från djupet av mitt hjärta vill jag nu säga till Bergman och alla andra som köpte för mycket av det jag sålde.

Förlåt.