Daniel Negreanu och Jack McClelland invalda i Hall of Fame

Negreanu

För ett tag sedan spekulerade jag i vilka två som skulle bli invalda som nummer 47 och 48 i pokerns Hall of Fame.

Precis som alla andra trodde jag på storfavoriten Daniel Negreanu. I övrigt var det jämnt bland kandidaterna, men jag trodde på Jack McClelland, mest för att han är bäst polare med alla de nu levande i pokerns Hall of Fame, vilka är de som slutligen röstar in två av de tio nominerade.

Nominerade svensken Christer Björin får vänta ett tag till.

Jack McClelland träffade jag för första gången under WSOP 1998 när jag nådde finalbordet i den första WSOP-turneringen jag någonsin spelade.

Han var artig, professionell och snäll. Men visst fick jag en röda-mattan-entré fram till handslaget via Christer Björin.

Under många år var Jack McClelland turneringsledare för WSOP och egentligen facit när det gällde turneringspoker. Idag finns det några fantastiskt duktiga från en ny generation, men då fanns egentligen bara en turneringsledare att snacka om. Om någon turneringsledare ska bli invald i Hall of Fame, och det tycker jag, så är det Jack utan snack.

Det är inget lätt jobb att vara Tournament Director när bortskämda jätteegon tycker olika saker i affekt, skillnaden är tio tusentals dollar, och beslutet måste fattas direkt.

Det krävs att man är duktigt och korrekt, det krävs att man har en rejäl dos pondus, och det krävs att man har humor. Ingenting avväpnar en spänd situation bättre än humor.

Alla duktiga turneringsledare har humor. Så även Jack.

Jack McClelland har gått den långa vägen. Han började i Sahara´s pokerrum och bytte askfat och sorterande kortlekar.

I början av 80-talet spelade Jack många turneringar som hobby. Han klagade hos frugan hur dåligt skötte de var. ”Gör det bättre själv då om du är ett sådant geni” fick han till svar.

Och det gjorde han. Utan tvekan har han bidragit till och format pokern till det bättre.

Efter tvisten mellan syskonen i familjen Binion´s där Jack Binion drog det kortaste strået och flyttade till Mississippi så var det några som klev av med honom. Doyle Brunson och Chip Rease vägrade att spela WSOP under några år och även McClelland bytte väg.

Från dess fram till förra årets pensionering var McClelland en omtyckt Tournament Director för Bellagios turneringar.

Han var av den gamla skolan och tog hand om de som tog hand om honom. Ingen har jag någonsin dricksat så bra genom åren. Eftersom det var Christer Björin som en gång i tiden introducerade oss ville jag inte skämma ut honom genom att dricksa dåligt. Och jag har gått bra plus på det genom comps, alltså biljettter som ger fria måltider på restauranger. 

Vissa skämt blir aldrig gamla. Jack McClelland har presenterat över tusen finalbord. Han presenterade dem alltid från toppen till botten i markerantal med namn, härkomst och markerantal. Han avslutade alltid med den som låg sist och säga ”and he has all of the rest of the chips.”

Daniel Negreanu behöver ingen presentation. Nyss fyllda fyrtio, som är minimumkravet för att bli invald, blev han direkt invald i Hall of Fame som den andra fyrtioåringen efter Chip Rease.

Han har vunnit nästan trettio miljoner dollar på turneringspoker, vunnit sex WSOP-bracelets, och som den enda någonsin två gånger blivit WSOP Player of the Year.

Han har alltid varit social mot och tagit sig tid med fans. Han har alltid haft starka åsikter om allt inom pokerindustrin. Ingen spelares röst har varit högre, starkare och bättre än Negreanus. Han är världen mest populära pokerspelare. Och naturligtvis ambassadör för världens största pokersajt.

Det räcker så va?

Han är kanadensare och växte som så många andra från vår generation, och tidigare generationer, upp i biljardhallar. Han spelade mycket poker och åkte till Vegas så fort han kunde. Och gulade där fler gånger än han vill komma ihåg.

Första gången jag träffade honom var också under WSOP 1998. Då var han redan rutinerad trots att jag nästan var yngst på hela WSOP och Daniel var tre år yngre än mig.

Han hade redan haft flera turneringsresultat och ansågs som den mest lovande unga spelaren av alla. Han spåddes en lysande framtid.

Men jag hade ingen aning om vem han var när han satte sig bredvid mig på läktaren under finalbordet 1998, presenterade sig och började snacka.

Vi analyserade spelet tillsammans och tyckte väldigt mycket lika. Kanske därför jag tyckte att han verkade duktig och talangfull?

Efter det så träffades vi i Vegas på touren när jag gjorde resan dit. Vi utvecklade en vänskap och hittade på mycket bus när de äldre satt kvar i baren.

Men det blir det nog inga bloggar om.