Coco – min lilla stora kämpe

Coco
Coco.

Min dotter är nästan alltid glad. Om hon gnäller lite så är det alltid av en anledning som att hon är hungrig eller vill ha blöjan bytt.

Att ha en glad bebis är fantastiskt och varje dag är en gåva.

Hon har också visat prov på mycket stark vilja, vilket inte är helt förvånande med tanke på hennes båda föräldrar.

Om jag skulle välja ut tre egenskaper som skapar framgång så skulle det bli stark vilja, nyfikenhet och en positiv attityd.

Varje dag gör Coco succé när hon åker runt i sin vagn, rak i ryggen med stora ögon och ett ännu större leende.

Hennes pappa är så stolt.

Jag har inga drömmar om att hon ska bli läkare eller OS-medaljör.

Allt jag vill är att hon får ett hälsosamt och lyckligt liv.

Om hon väljer att bli pokerspelare eller sopgubbe så ska jag stödja och hjälpa henne i det.

Jag vet inte mycket om att vara sopgubbe, men jag får väl googla.

I fredags var vi på middag hos några vänner. Deras son har fyllt två år och är en jätte jämfört med Coco som är sju månader.

Coco tycker att det är svinballt med en som inte är fyra gånger så stor som henne och Alexis tycker att det är hur häftigt som helst med någon som är mindre än han själv.

De hängde mest hela kvällen.

Coco använder inte napp.

http://www.pokerlistings.se/annas-bebis-aer-ett-geni-56945

Men det gör Alexis. Vilket fick Coco att bli sugen på att testa på nytt.

Hon ryckte loss nappen ur Alexis mun och försökte få in den i sin egen mun. Men Alexis försökte ta tillbaka sin egendom innan det skedde.

Plötsligt var det en dragkamp om nappen. Den hade varsin hålighet som de två kombattanterna fick tag på.

Coco drog allt vad hon orkade men Alexis vann.

Hon grät inte för det, bara grymtade litegrann och tittade snett på grabben.

Bevakande liksom.

Och när Alexis stoppat in nappen i sin egen mun och slappnade av så var Coco the Cobra där och rykte nappen ur hans mun.

Hon försökte snabbt få rätsida på den så hon kunde stoppa in den i sin egen mun. Men innan hon lyckats så var Alexis där med sina labbar.

Det blev en ny dragkamp.

Med samma resultat.

Coco grymtade inte ens. Hon väntade bara lugnt på att Alexis skulle bli klar. Och när han slappnade av så drog hon nappen snabbt ur Alexis mun igen.

Samma visa igen. Coco hann inte få in den i munnen innan det blev dragkamp på nytt.

Alexis har dasslock till händer, precis som sin far, och de är dubbelt så stora som Cocos.

Hon kämpade som en tiger. Men Alexis vann återigen.

Jag satt på läktaren och sipprade rödvin. Det var så lockande att kliva ned på planen och hjälpa min lilla dotter. Men jag nöjde mig med att hålla på henne så att det gjorde ont i hjärtat.

Det blev en dragkamp en fjärde gång.

Jag vet inte hur det gick till.

Kanske hade Coco lärt sig att ta ett bättre grepp runt nappen.

Kanske vred hon till i ett avgörande läge.

Eller kanske hade hon tur.

Men hon vann. Priset var hennes och Alexis stod där med lång näsa.

Nappen låg i Cocos knä och hon höll i den med båda händerna.

Hennes leende gick från öra till öra och blicken utstrålade någonting den aldrig gjort förut.

Jag tror att det var stolthet.

Viljans triumf.

Xena kan slänga sig i väggen.

Coco is the Warrior Princess.

Ken Lennaárds blogg