Cinco de Mayo

Cinco de Mayo

Här har ni en bloggfavorit i repris för att fira Mors dag i Spanien.

Anna och jag tog en promenad idag. Några minuter efter att vi stängt ytterdörren var vi på strippen.

Den har blivit mycket turistig på bara ett år. Elvis var där, Marilyn Monroe var där, liksom Indiana Jones, Gene Simmons och några olika roller av Johnny Depp, förutom de vanliga mexikanarna som vill sälja en flaska iskallt vatten för en dollar eller ge dig ett visitkort som tar dig till himlen, utan att du ens behöver lämna hotellrummet.

Jag hade fått ett hett tips om en Hair Stylist på MGM Grand så dit gick promenaden. Efter att jag klippt bort all otur som samlat sig på toppen (även Simson vet att oturen sitter i håret, liksom Martin deKnijff, liksom Phil Ivey, liksom Patrick Antonius) så gled vi vidare till Seablue. Det är en fiskrestaurang på MGM Grand av den amerikanska stjärnkocken Michael Mina.

Mellan halv sex och sju har de happy hour och serverar fina ostron för en dollar styck. Det är ett hett tips. Om du har möjlighet så ska du gå på en måndag då alla deras viner för 100 dollar plus säljs för halva priset.

Efter några dussin vaggade vi därifrån. Plötsligt ville Anna gå på damernas. Jag gick på herrarnas och fick vänta länge. När hon kom tillbaka var hon arg som en

Hon informerade mig om att hon inte längre hade trosor på sig och ville att jag skulle lösa alla ankommande problem. Då hon svarat nekande på att hon kunde förflytta sig en längre distans så föreslog jag att hon skulle sitta vid en enarmad bandit medan farsan löste problemet.

(Långt senare tyckte hon att det var mycket kul att jag ville att hon skulle ha en matta under sig istället för marmorgolv, men jag försäkrar att det inte var så jag tänkte.)

Anna är en fin dam så hon springer inte. Däremot så gick hon ifrån mig (vilket påminde mig om en mörk natt i dåliga kvarter i London med Pawel Bilewicz, men det är en annan historia.)

När jag skrikit efter henne, precis innan hon försvunnit i horisonten, att jag hittat en kiosk som sålde livets nödtorftigheter så blev det mer harmoniskt.

Det vill säga efter att jag fått en utskällning då jag uppenbarligen borde förstått att det var bindor och inte tamponger hon behövde.

Eller om det var tvärtom.

Efter det krävde hon trosor. Jag förklarade att det inte var något problem då vi var i Vegas, men hon ville inte ta reson. Vi gick in i en sådan affär som alla stora kasinon har som säljer det mesta 24 timmar om dygnet.

Vi vek av åt varsitt håll. Jag hade (o)turen på min sida och hittade underklädesavdelningen. Det fanns Hugo Boss-kallingar en masse.

En kvinnlig servitris, f´låt, jag menar expedit frågade om hon kunde hjälpa till. Har du kvinnliga underkläder frågade jag och insåg försent komplikationerna. Hon såg ut som om hon var beredd att ringa på security, men hon höll god min och svarade nekande.

Hmm, sa jag och frågade om hon hade extra small.

Nåväl, slutet gott, allting gott. Anna blev glad igen. Kanske lite väl glad kändes det som när hon sa att det var det bekvämaste underkläderna hon någonsin haft.

Vi tog en bulle till Cozymels där det firades ”Cinco de Mayo” (femte maj), vilket är en viktig dag i Mexicos frihetskamp då det var första gången de vann ett slag mot imperialisterna (grodlårsätare den gången).

Efter några Tequila började riktigt spännande saker hända. Önskar att jag kom ihåg dem.

En sak kommer jag ihåg. En fet mexikanare gick runt och ville pracka på oss lotter.

Det är mot mina principer att satsa pengar när jag har underodds, men när han sa ”gratis” så kände jag att oddset ändrats i min favör.

Priset var en 42-tums plasma-tv. Jag började fantisera om den största rushen i pokerhistorien. först en 42-tums plasma-tv, sedan en 3-4 armband i sommar, sedan en finalvinst i november, sedan…

När tjockisen kom tillbaka och erbjöd mig tio biljetter till så insåg jag att Ken ”El Patrón” Lennaárd var chanslös. Lotteriet var riggat.