Bra odds

Coco

Idag fyller Coco sjutton månader. Det firar vår lilla familj med glädje, bus och äventyr. Precis som alla andra dagar.

Innan jag själv blev pappa så frågade jag alla pappor jag träffade om hur det var att vara pappa. Alla - och då menar jag verkligen alla, 100 procent, helt utan undantag - svarade att det var det bästa som hänt dem. Med kommentarer som ”det bästa någonsin”, ”fantastiskt”, ”helt underbart”, och ”meningen med livet”.

Biologiskt är fortplanting verkligen meningen med livet. Men även ur andra aspekter så finns det mycket som talar för att det är meningen med livet.

Det är förvisso individuellt men när alla pappor är i extas så verkar det onekligen vara rätt väg att gå.

Bra odds med andra ord.

De andra papporna hade helt rätt. Coco är meningen med livet för mig.

Alla pappor la också in en liten brasklapp om att det var mycket jobb. Men då har de valt fel fru. Jag bara glider genom dagarna tack vare min fantastiska fru, och vem har sagt att det inte är kul att byta blöjor? (Förutom när Coco gjort tvåan alltså.)

Coco är en superjackpott. Hon är nästan alltid glad, det har hon efter både mamma och pappa. Hon gnäller bara när det behövs, som pappa.

Hon gillar inte blomkål, men ägg, banan och apelsinjuice är smaskens. För att inte tala om mammas mjölk. Hon gillar ballonger som mamma, och hon gillar hundar, men det är varken efter mamma eller pappa.

Coco är vänsterhänt, efter pappa, det såg jag redan för över ett år sedan. Hon gillar att dansa, precis som pappa när han är full.

Det var inte många veckor Coco gick. Redan innan hon kunde så valde hon att springa istället. Vem har tid att gå när världen väntar liksom? Det är också efter pappa.

Hon gillar att bli jagad. Ibland stannar hon tvärt för att plocka upp någonting spännande på golvet innan jakten kan fortsätta. Ofta brukar hon titta bakåt och skratta när hon blir jagad. Häromdagen svängde hallen, någonting Coco missade i upphetsningen och i full fart sprang rakt in i väggen. Även det efter pappa.

Och även hans fel enligt mamma.

Jag har försökt förklara för Coco att hon måste titta dit hon springer. Men hon lyssnar inte, precis som hennes pappa. Återigen enligt hennes mamma.

Det gör ont att springa in i en vägg. Coco grät en skvätt, men hon är en hårding så det gick snabbt över. Jag vet inte om det beror på att hon är tuff som mamma eller tjockskallig som pappa.

Coco älskar att äta. Pappa är så stolt. Hon älskar glass, precis som pappa. På Golden Wok häromdagen så tog hon hela näven full med glass och stoppade in i munnen. Det var så kallt så att hon började gråta. Hennes mamma tjatar på henne att inte ta så stora tuggor. Precis som hon gör på Cocos pappa.

Coco är helt trygg i sig själv och inte ett dugg rädd för mörker, vilket hennes mamma är. Vad pappa tycker om mörker avslöjar jag inte.

Prinsessan på ärten kan gå och gömma sig under en gammal möglig madrass. Coco är en riktig prinsessa som gråter av obehag när hon gör tvåan i blöjan.

Häromdagen så uppfann hon en ny lek. Hon gömde sig bakom gardinen och stod blixtstilla. Hennes mamma fattade galoppen direkt och började ropa ”Coco, Coco, var är hon? Kanske gick hon till köket?”

Jag invigdes i leken genom att få frågan om jag sett Coco. Jag ropade också efter vår dotter. När Coco inte kunde hålla sig längre så gav hon ifrån sig ett litet pip. Och sedan ett litet pip till.

Men hennes mamma och pappa kunde fortfarande inte hitta henne trots ledtrådarna så hon tittade fram och sa tittut i form av ett glädjetjut.

Att säga att hon var glad är som att säga att AA är en hyfsad starthand. Att säga att hon var söt är som att säga att honung smakar som citron. Aftonbladet snackar om sötchocker, men jag höll på att bli ihjälcharmad.

Någonting säger mig att det här kommer bli en ny favoritlek hos familjen Lennaárd. Det är Coco som bestämmer och det är så det ska vara. Jag ska föreslå att vi ska döpa hennes lek till Kurragömma.

Vart hon är beger sig så sprider hon glädje, precis som hennes mamma. Människor blir väldigt glada av en bebis som vinkar till dem glatt, skiner med hela ansiktet, och går fram till dem och pratar med dem.

Coco hälsar glatt på nästan alla främlingar. På familjesimmet i lördags simmade hon fram till en pojke på tolv år och kramade honom.

Coco gillar killar mycket mer än tjejer och det är bara dem hon kramar. Hennes mamma säger att det inte är efter henne, men det är fan inte efter hennes pappa i alla fall.