Bergman bangar battle de luxe

BOM_Deluxe

Som jag redan visste så var inte Bergman så tuff när allt kom till kritan. Stor i orden på nätet, men liten på jorden och förmätet.

Han hånade mig och häcklade mig.

Han utmanade mig på en trekamp där han valde grenar och regler.

Jag gick med på allt.

Jag fixade till och med sponsring till honom till ett värde av runt 20 000 kronor.

Han fegade ur.

Precis som att jag visste att han skulle göra.

Han gjorde en gigantiskt överbet med nittio procent av sin stack. Jag funderade ett tag och insåg att han inte kunde syna om jag gick allin.

Det var lite svettigt ett tag. Jag hade lovat frugan att jag aldrig skulle kliva upp i ringen mot Bergman så min bluff var ännu ihåligare än Bergmans.

Frugan var orolig och gnällde. Men jag hade läst situationen helt rätt och Bergman vek ned sig som den lilla skolflickan vi alla nu vet att han är.

Bergman låter meddela att beslutet att banga sin egen utmaning är utan argument. Det enda vi får reda på är att hans beslut kommer att räcka för evigt.

Det är en bra bit längre än hans ord räcker. Det räckte bara elva dagar. Han lovade Bill och Bull att han skulle ge sitt slutgiltiga svar i deras podcast. Så blev det alltså inte.

Han har också lovat att aldrig mer skriva ett inlägg på denna blogg. Just det löftet vet jag att många hoppas att han håller.

Det absolut mest absurda i hela situationen var ett rop från läktaren.

Det finns en bloggare som heter Korvalainen eller något liknande. Han verkar vara väldigt bitter.

Han tycker att Dan Glimne och jag är ”patetiska”. Anledningen är att vi försvarar oss på den arenan med det vapnet som Bergman valt.

Korvalainen lider tydligen också av Eva-Braun-syndromet. Det verkar nästan smittsamt då många i sandlådan i pokersverige lider av det.

Dan Glimne och jag har båda blivit utsatta för väldigt grova påhopp av Bergman. Jag undrar verkligen vad Korvalainen tycker att vi skulle ha gjort? Ingenting förmodligen.

Det är förövrigt vad Glimne och jag gjorde till en början men påhoppen fortsatte och blev grövre och grövre.

Korvalainen och många andra är så rädda att själva bli utsatta för kritik så att de gör allt för att inte trampa någon på fötterna. Vad har Korvalainen själv för chorizos i garderoben undrar jag?

När nättrollen attacker någon annan så drar de en lättnads suck över att de själva inte är en måltavla.

Var någonstans finns integriteten?

Var någonstans finns självinsikten? Ingen får större frispel i kassan på Konsum om någon tränger sig före än Bror Duktig själv.

Men om trängandet försiggår i den andra kön så är det inget att bråka om? Då är det ”patetiskt”.

Det är i sanning patetiskt. Fullkomligt patetiskt. Totalt patetiskt.

Var finns integriteten? Var finns självinsikten? Och var finns ryggraden?

Låt mig avslöja en sak. Jag har aldrig tagit illa upp av vad Bergman skrivit. Visst går han över alla gränser men jag har vistats i sådana miljöer förut och är hårdhudad.

Han skriver bra, fyndigt och nyskapande. Personligen tyckte jag att han tillförde någonting på min blogg. Om man bara kunde skala bort de värsta påhoppen på andra så skulle han för mig vara ett välkommet tillskott. (Och faktiskt med också.)

Det verkar som att jag är rätt ensam om den synpunkten, men det krävs olika sidor och ståndpunkter för att skapa dynamik. Och liv.

Annars blir det lika menlöst och meningslöst som vissa andra bloggar.

Bergman sprang i alla fall runt på planen. Det kan jag respektera.

Men de uppstoppade korvarna på läktaren har jag väldigt svårt att känna respekt för.

De tycker ingenting. Det händer ingenting. De är torrare än pinnbröd. Men ändå tycker de att de har någonting att berätta.

Patetiskt.

Fast Korvalainens podcast är grym när man har svårt att sova.