Båtjäveln sjönk

Båt

Jag hade siktet inställt på första priset på 136 000 euro. Andra priset på 83 000 euro hade också räckt hela vägen till Vegas och Main Event.

Om jag känner mig själv rätt så hade jag även ansett att tredjepriset på 59 000 euro hade motiverat en resa till pokerdrömmarnas värld.

Men det stolta slagskeppet HMS Lennaárd sjönk till botten. Och inte ens med flaggan i topp.

Vi var 71 av 750 spelare kvar efter två dagars spel. Dagen började med att de bröt mitt googlade bord efter en kvart och jag fick chipledaren till vänster om mig. Det var en tjugotvåårig polack som startat dagen med 825 000 i marker, runt 300 000 mer än chiptvåan.

Han var redan uppe på 1,1 miljoner.

Jag satte press på mindre stackar och var uppe över 700 000 och låg troligtvis tvåa i hela turren. En engelsman kunde inte lägga AQ och vann flippen mot mina knektar. Det var 350 000 i den potten och om jag vinner den snuddar jag på 900 000. Då tror jag på en annan turnering.

Jag försökte bli kompis med polacken och berättade om min polska fru och hur mycket jag gillar Polen och polsk mat.

Han trebetade mig med J7 off.

Han var för ung för att jag skulle kunna berätta om att Zbigniew Boniek var min stora fotbollsidol och hur fantastiska Polen var när de tog brons i fotbolls-VM 1982.

Och vilken otur de hade när de kom 4:a 1978.

Däremot gjorde han ett stort misstag genom att stolt visa upp sina bluffar när han körde över bordet. Efter exakt 80 minuter var min kartläggning klar och jag hade en sådan där absolut monstertell som gör att jag skulle kunna slakta honom totalt.

Då bröt de bordet.

Jag var nere på 500 000 och fick spela en annan slags turnering. Man behöver mycket ammo om man ska skjuta ner spanska eller polska matadorer.

Polacken var uppe på 1,7 miljoner.

Det underlättar inte heller att jag var helt kortdöd hela dagen. Flopparna var inte på min sida heller. Men jag bet mig fast, kämpade på, och plocka upp lite vrakspillror här och där.

Till slut satt jag med en allin-eller-fold-stack. Det är inte så vanligt för mig. Jag gillar att förekomma, men ibland så finns det ingenting man kan göra.

Vi var tretton spelare kvar. Snittstacken var 1,2 miljoner. Den som hade näst minst hade 800 000 och jag guppade runt utan både vind, segel och motor med mindre än hälften än det.

Det gick inte i mer än en timma och jag fick nöja mig med 7 500 euro för trettonde plats. Det räcker inte till Vegas, men är en trevlig summa ändå.

Det är alltid surt att åka ur i en turre. Men det gick över hyfsat snabbt. Det finns alltid spel man är tveksam till, men överlag är jag nöjd med mitt spel.

Med det sagt så är jag inte på topp. Det var två spel igår som spelteoretiskt var rätt, men där spindelkänslan ville gå utanför boxen. Ena gången kostade det 20 procent av stacken. Andra gången kostade det 30 procent av stacken. Det duger inte om man vill vinna.

Med femtio spelare kvar var det en tuff turnering med duktiga spelare. Det är de små detaljerna som ger de avgörande pusselbitarna. Dem får man inte missa om man ska ta sig hela vägen.

HMS Lennaárd var ett fantastiskt slagskepp, med hypermodern vapenteknologi för att möta dagens sätt att kriga.

Men besättningen var inte intrimmad. De var välutbildade både i teori och praktik, men de var inte ett sammansvetsat lag och för att vinna kriget måste alla bitar falla på plats i en väloljad enhet.

Det som hade krävts var att jag trummat turneringspoker varje dag i en månad för att bli alla sju havens värsta mardröm.

Båten sjönk och nu sitter jag på botten och tittar på bubblorna som stiger mot ytan. Där solen finns.