När jag och min bästa vän Suzy bodde ihop för många år sedan sa hon att jag sov så tyst att hon ibland blev orolig och var tvungen att gå fram och lyssna så jag andades.

Nu har det påståtts att jag snarkar och dessutom högt som en Norrländsk gammal, stor överviktig farbror på fyllan! Självfallet är det elakt förtal.

Jag har frågat min sexåriga dotter Astrid om mamma snarkar och hon säger nej. Hon sover ju hos mig och borde veta tycker jag.

Dock är hon en riktig mammagris och gillar att sova hos mamma..

Men jag har ändå hävdat bestämt att det bara varit oerhört elakt förtal och nästan varit på väg fram med Voododockan och nål för att ge igen för dessa elakheter...

Eller?

Ett dåligt minne är för det mesta jobbigt att ha i ryggsäcken men vi vissa enstaka fall kan det tydligen vara bra. För i natt vaknade jag två gånger.

Och märkligt nog på morgon när jag hade vaknat och var på väg till jobbet så mindes jag plötsligt att jag hade vaknat TVÅ gånger i natt av mitt eget oväsen.

LOL. Jag mindes plötsligt tydligt och klart hur jag vaknade och grymtade till som en hel gris (lite som sir Väs lät i Robin Hood). Jag gurglade till, la mig till rätta och pussade min docka innan jag somnade om igen.

Hur kan ungen sova ostört i det där oväsendet? LOL.

hugs

dilba