Bantarvadet med Tegeltaket – Del 3

bantning

”Är vi klara med invägningen?” frågade Tegeltaket och såg ut att vara i någon slags form av akut smärta.

”Ja.”

”Hundra procent säkert. Helt klart?”

Han såg ut som om han hade väldigt bråttom någonstans och jag var sugen på att säga nej bara för att jävlas. För jag visste exakt hur mycket hans klocka var eftersom jag var väldigt kissnödig själv.

När jag sagt ”ja” såg jag hans röda hästsvans (därav smeknamnet Tegeltaket) försvinna in på toaletten. Jag följde efter och lyssnade. Det lät som en brandspruta och jag var rädd att den skulle resa sig av trycket och spreja ned hela mitt badrum.

Jag tittade på Fågeln som följt efter mig. Han försökte se oskyldig ut, som om det regnade, trots att det sprutade på porslinet där inne så att toaletten riskerade att spricka.

Typiskt Tegel tänkte jag då. Skäms aldrig. Kunde inte ens fylla på med papper först och sitta ned. Idag förstår jag att han inte ens kunde böja kroppen med den blåsan.

Vid Niagarafallet har de en uthuggen gång i berget som mynnar ut i vattenfallet bakifrån. Där kan turister stå och lyssna på mullret av vattenmassornas raseri. Det är avspärrat fem meter innan fallet, så att ingen tomte sticker ut armen i nyfikenhet. Trycket är så hårt att armen skulle brytas direkt.

Det tänkte jag på när jag lyssnade på Tegeltakets stråle som aldrig tog slut. Det vore nästan kul om hans pekfinger kom i vägen och han pissade det ur led.

Salig kom han ut. Jag var riktigt sugen på att säga att Fågeln skrivit fel och att vi var tvungna att köra invägningen på nytt. Men Fågeln skrev aldrig fel, och det hade inte varit reko. Ett vad är ett vad, hur det än går till.

Det var söndag på Oxen och fullt i lokalen. Nyheten om vadet spred sig som en tjugokortsrappis på Klubben. Alla gillar ett vad, och speciellt ett bantningsvad är extra kul då man själv kan påverka utgången genom att bjuda på cocosboll.

I vanliga fall skulle sidovaden vara i full gång, men de som trodde på mig och min vilja blev snabbt utskrattade och hånade av dem som visste att Tegeltaket fångat mig. Många tyckte att det var extra roligt att just han hade fångat just mig. Men jag började fundera på extra action för jag visste att han skulle åka till Mallorca, och att hans fasta skulle gå åt helvete.

Tegeltaket beställde in en Ramlösa med extra is, men utan citron ”för jag bantar” till resten av lokalens stora förtjusning.

Underskattning är en av världshistoriens största misstag. Det var något jag kunde utnyttja. Många kom fram och hånade mig. Jag låtsades inte vilja prata om det, muttrade att det var kört, och att det var dags att gå vidare.

Två dagar senare fick jag min chans på den jag siktat in mig på. Mårtensson var inte speciellt smart eller speciellt duktig på spel. Men han var extremt duktigt på att ta rygg på rätt sida. Vi möttes i hallen och han frågade hur jag kunde låta mig hustlas av Tegel. Jag sa att jag inte hade tänkt så mycket och att det hade verkat som ett bra sätt att gå ned lite i vikt.

”Fast det hade varit billigare att ta in på hälsohem.”

Han skrattade, och det var dags för del två i planen.

Maximal motivation var ett absolut måste, bla bla bla. Jag sa att Tegeltaket var en lat jävel. Han var såklart favorit, men nog hade jag en chans i alla fall. Mårtensson nappade direkt. Han hade gjort sin hemläxa, snackat med Tegel och var hundra på vinst.

Tre gånger pengarna fick jag och jag satsade två tusen. Summan var uttänkt i förväg. Hade jag satsat för mycket hade Tegeltaket kanske börjat oroa sig. Det fick absolut inte hända, då skulle det vara totalt kört. Av samma anledning kunde jag inte börja fiska fler sidobets på andra håll, särskilt inte flera dagar in i vadet. Det fick räcka så.

Det var arton dagar kvar. Antingen skulle jag vinna 24 000 kronor eller så skulle jag förlora 22 000 kronor. En diff på 46 000 kronor delat på arton dagar gav över 2 500 kronor per dag, nästan exakt 2 600 med vågen inräknad. Det borde väl räcka som motivation?