Bantarvadet med Tegeltaket – Del 2

Ölmage

Vad hade jag gjort? Gått med på ett bantarvad med en äkta fettsäck. Jag var ju knappt överviktig själv. Hur hade jag tänkt?

I poker lär man sig att ta många olika parametrar och koka ned det till ett optimalt beslut. Du kanske själv har varit i zonen, när alla beslut blir rätt utan att du ens behöver tänka? Men i tv-rummet på Oxen hade jag inte varit i zonen när jag gått med på ett vad jag inte kunde vinna, snarare helt utanför zonen.

Jag gick igenom förutsättningarna. Jag hade starkare vilja och var smartare än Tegeltaket, men han behövde pengarna mer och hade tio kilo extra att gå på. Summa summarum: jag kunde inte vinna.

Och vem var smartast egentligen?  Eller minst dum kanske det ska vara i detta sammanhang?

Men jag hade ett trumf, ett ess i rockärmen, och det var anledningen till att jag gått med på vadet.  Tegeltaket skulle åka till Mallorca nästa helg, och jag tror att han själv inte insåg implikationerna med det.

Jag förstod att Tegeltaket skulle gå ut stenhårt och fasta direkt. Han hade aldrig fastat förut, vilket jag tog reda på under förhandlingarna i tv-rummet. Det har jag, man blir så vansinnigt hungrig att det inte går att tänka på något annat, och när man väl sätter en matbit på tungan är det kört. Då går det inte att sluta att stoppa mat i munnen.

Tegeltaket skulle åka till Mallorca helgen efter och göra förarbete för Poker-SM. Långa resor som skulle vara en ren plåga för en fastande festsäck när varm dryck är det enda som kan stilla hungern det minsta lilla och resten av planet mumsar jordnötter och rapar öl.

Spanska hotellägare som vill bjuda till, en iskall öl i solen, och Tegeltaket som har svårt att säga nej. Inte fan skulle han kunna hålla sin fasta då, och sedan skulle det vara kört. Det var anledningen till att jag trodde att jag skulle vinna bantarvadet.

Kvart i tolv ringde Tegeltaket på dörren hemma hos mig. Med nyinköpt våg under armen och Fågeln som anlitad coach och övervakare/domare i vadet. Då vi alla är ärans män såg jag inget problem med att Tegeltakets coach, med provision på vadvinsten som motivation, skulle vara domare. Det var heller inget problem.

Vågen hade kostat 500 kronor och skulle naturligtvis betalas av förloraren. Han skulle å andra sidan få behålla vågen så att han skulle plågas extra varje gång han ställde sig på den hemma i badrummet. Sådana små extradetaljer var vi mycket bra på, allt för att göra vadet roligare och historien efteråt bättre.

Jag vägde 78 kilo och hade fyllt upp mig lagom med vatten så att det inte skulle vara uppenbart att jag fyllt på. Inte över åttio tänkte jag, men ångrade att jag inte druckit ett par glas vatten till då vågen stannade på 79,4 kilo.

Tegeltaket tryckte ned vågen på 93,1 kilo. Vafan, tänkte jag. Hur mycket har han druckit egentligen? Inte nog med att han redan var klar vinnare. Han hade dopat sig också.

Och det värsta av allt, mycket mer än jag.