Bantarvadet med Tegeltaket – Del 6

Ölmage

Det var dags att gå in i sista veckan. Då allt skulle ske och agnarna skiljas från vetet, eller som i mitt fall vattnet från kroppen.

Jag hade ätit lite och nyttigt, men utan att tömma mig på kolhydrater. Jag hade promenerat två timmar om dagen i rask takt. Vågen stod på 75,5 kilo. Det var det sista någon skulle få se av mig innan nästa veckas avgörande på vågen.

Det var sju dagar kvar och skillnad på vinst och förlust utgjorde drygt 6 700 kronor per dygn.

Jag hade mina spioner på Oxen som rapporterade om Tegeltaket. Han såg sjukt smal ut, men åt sallader, en banan, och lite sådant där. Min plan hade gått i lås. Tegel var säker på att vinna. han hade börjat släppa på garden, och defilerade in i mål, men skulle det räcka för mig att komma ikapp och förbi?

Egentligen spelade det ingen roll vad Tegel gjorde. Det var allin för mig hur som helst. Faktum är att det hade varit bättre att få rapporter om hur han bara drack vatten och körde situps mellan potterna. Om jag hade behövt mer motivation alltså, vilket jag inte behövde.

Sista veckan slutade jag äta. Jag drack fruktjuice, grönsaksjuice, vatten och te. Jag promenerade tre timmar om dagen i rask takt.

När det var fyra dagar kvar slutade jag att dricka allt utom vatten och te.

När det var tre dagar kvar slutade jag i princip att dricka överhuvudtaget. Jag gick ned på cirka en halv liter vatten om dagen. Uppdelat på kylskåpskalla halvdeciliters måltider i små gudomliga klunkar. I den där halvlitern är en hel del is inräknat, som hjälpte att döva hungerskänslorna. Lite grann i alla fall.

Min hjärna slutade att fungera när det var två dagar kvar. Det positiva med det var att tiden gick snabbt när allt annat gick långsamt. Jag hade tvätt den dagen och det tog en timme att vika tvätten. Min hjärna hade stora problem att förmedla hur jag skulle vika en t-shirt. Det var som att jag hörde min egen hjärna säga ”öhhh” när jag skickade upp en fråga. Allt jag gjorde gick långsamt. Jag kunde se min hand röra sig i ultrarapid, och det gick inte att öka tempot.

En annan positiv sak med det var att min hunger försvann. Kroppen verkar inte bry sig så mycket om mat när den kämpar för att överleva. Fast jag hade gärna tagit hungern om jag sluppit törsten, den var fruktansvärd. Den gick inte att tänka förbi när tungan klibbade fast i gommen hela tiden.

Det var två dygn kvar och förtjänsten på att kämpa in i kaklet var 23 500 kronor per dygn, nästan tusen spänn i timmen. Värt pinan alltså.

Sista dagen gick jag sex timmar i rask takt. Att gå snabb var det enda jag klarade av att göra snabbt. Kroppen kopplade på adrenalin och vi bara körde.

En intressant sak med att gå flera timmar i sträck är att smärtan vandrar. Du kanske får mjölksyra i framsidan av låren, men det går över om du fortsätter gå, och smärtan dyker upp någon annanstans. Smärtan vandrar från rumpa till vader till baksida lår och sedan tillbaka till framsida lår.

Går du tillräckligt länge försvinner smärtan helt. Faktum är att det känns som att benen försvinner, för de domnar bort.

Kroppen är verkligen fantastisk. Synd att man plågar den så mycket. Undrar vad man skulle kunna åstadkomma om man tog hand om den? Och hur mycket bättre hjärnan skulle fungera.

Min hjärna hade nästan gett upp, men lyckades ändå lotsa med mig till gymmet. Där blev det en bastu tills jag såg stjärnor. Jag var så uttorkad att jag var orolig att min kropp skulle suga åt sig vätska som en svamp när jag duschade.

Inte för att jag behövde duscha, för man svettas inget om man ingen vätska i kroppen har.

De som kommer ihåg det här vadet visste att jag aldrig skulle torska en boxningsmatch om jag gick med på det. Nu vet alla det. Utom han som verkligen borde förstå det.