Bantarvadet med Tegeltaket

bantning

Det är ingen tillfällighet att spelvärlden kryllar av livsnjutare, sådana som hellre vill äta och dricka, och ta sig ett lir, än att jobba, göra karriär, och göra rätt för sig.

Av den äldre generationen så är alla överviktiga, förutom de som redan trillat av pinn av en relaterad sjukdom. Många har utvecklat typ 2-diabetes, och några har gikt. Allt det där andra är inget att sträva efter eller vara stolt över, men gikt, där snackar vi. Är inte det den coolaste sjukdomen som finns?

Gikt får du efter ett långt liv utav frossande av mat och alkoholhaltiga drycker i kombination. På Strindbergstid kallade de sjukdomen för portvinstå. För att de dracks mer portvin då, och för att gikt tar sig uttryck i en hemsk smärta i stortån, som i elakare form kan svälla upp och bli lila.

På Oxen hade många över femtio höstar portvinstå. Det är lite som att ha ett ärr över hela ansiktet, inte snyggt, man vill helst vara utan det, men ger en satans respekt.

I min generation har nu Kniven slagit till och fått portvinstå. Det är det sista som krävs i poker för att bli Stor Grabb. Själv trodde jag att Pavan eller Tegeltakt skulle bli först, men det är alltså Kniven som skriver in sig i historieböckerna först.

Lars ”Tegeltaket” Kjestrup är en lat jäkel. Inte för att det är något fel med det, men oj vad lat han är. Själv klev jag in på Oxen med 77 kilo muskler och nästan en tvättbräda på magen. Jag stod ut som en enhörning på Sergels Torg.

Ett år senare hade jag bytt ut träning mot second hand smoke, vatten mot läsk, och kycklingfilé mot biff bearnaise. Jag vägde tio kilo mer och hur många kilo muskler jag tappat hade jag ingen aning om. Det tog lång tid att komma tillbaka i matchvikten efter det året.

Portvinstå är coola saker, men det blir ännu coolare om man alltid kämpat mot fetman. Det gjorde vi alla på Oxen. Kollbert också, även om det inte märktes just på honom. Eller på någon annan heller när jag tänker efter.

Vi frossade ena dagen och försökte banta andra dagen. Så var livet för oss och bantarvad var mer regel än undantag. Som du förstår var en monetär motivation det enda som möjligtvis kunde hjälpa.

Det fanns bara en kardinalregel att tänka på. Slå aldrig vad med en gul. Den med störst pengabehov vann alltid bantarvaden.

Vi satt i tv-rummet och ljög ikapp som vanligt. Tänk dig en ljugarbänk upphöjt till fem så kanske du förstår. Som vanligt försökte vi hustla varandra också.

Tegeltaket och jag beklagade oss över det olyckliga, underförstått oundvikliga, tillståndet med våra midjemått. Det hela mynnade ut i att Tegeltaket lite försynt, så där helt apropå, undrade om vi inte skulle ta ett litet bantarvad för att motivera oss själva att gå ner ett par kilon.

Just då ångrade jag att jag sagt att jag vägde 78 kilo. Annars hade jag kunnat fylla upp kroppen med vatten inför invägningen. Men jag var lika vass som Tegeltaket och hade fått av honom ”89 kilo” på honom.

Efter den sedvanliga förhandlingen enades vi om ett vad om tjugotusen kronor. Det var såklart en massa detaljer, men i huvudsak skulle vi väga in oss dagen efter klockan 12.00 och gå ner mest i procent på tjugo dagar.

Han såg så jävla nöjd ut när vi skakade hand så jag förstod direkt att jag var hustlad. Jag var nära att lägga till att om han vägde in över 90 kilo så gällde inte beten, men sjuk som jag är så tänkte jag istället ”Jag ska visa den där jävla fettsäcken.”

Han var gul. Jag var största klubbägaren och var uppe i smöret. Vi var lika långa och han vägde drygt tio kilo mer än mig. Jag hade bara runt 3-4 kilos övervikt, och garanterat mera musklier. Hur skulle jag kunna vinna vadet?

Den natten ångrade jag vadet när jag gick hem. Men knytnäven var som en sten i byxan.