Alex Stevics farsa är inte en pantad dumburk

stevic
Sonen Alex Stevic

Alex Stevic beskriver sin farsa som en gambler. Den som känner Alex fattar att det betyder att stabben verkligen gillar att ta sig ett lir.

Någon gång för länge sedan gjorde han sitt största spel när han flyttade över halva Europa för att ge sin familj ett bättre liv. Många år har gått sedan dess och Stevics farsa har anammat mycket svenskt. Han gillar snus och trav till exempel.

Språket har han inte riktigt bemästrat än. Det är svårt när man bor i ett höghus i en hyresförort i ett land där grannarna inte pratar med varandra. Urinvånarna alltså, och de har blivit färre med tiden där Stevics farsa bor.

Det finns andra svenska traditioner som han har svårt att förstå, som surströmming, och svårt att ta till sig, som att panta tomburkar.

På Åby känner han sig hemma med de svenska gubbarna i keps. Spel är universellt och spelare talar samma språk världen över.

Vi har även samma problem världen över. Frugan.

Alex Stevic morsa tycker att det finns bättre sysselsättningar än att spela och bättre saker att lägga pengarna på. Stevic fattar inte vad hon snackar om. Det gör inte hans farsa heller, men han har, efter ett par årtionden av tjat, gått med på att ha en spelbudget för varje månad.

I höstas hade Stevics farsa sådan sinnessjuk otur som endast en Stevic kan ha, och förstå. Endast en Stevic kan göra en sådan historia rättvisa, så jag avstår.

Problemet var nu att det var tomt i lädret och flera veckor kvar tills nästa månad.

Han hade en klar på Åby om ett par dagar. Det gjorde honom rastlös i själen och han vaknade tidigt. Han gick ut på balkongen och begrundade den prekära situationen.

Det hade varit fest i norra Kortedala och hela gården var full av tomburkar. Det låg säkert en femtiolapp där och skräpade sammanlagt. Stevic farsa gjorde en insats för miljön och gick ned på gården med en stor svart sopsäck och städade upp alla tomburkar.

Nästa morgon vaknade han ännu tidigare. Det kan ha varit gud som väckte honom. Eller han med svansen.

Det hade varit fest på gården igen. Stevic farsa gick ånyo ned med en svart sopsäck och gjorde återigen en insats för grannsämjan.

Då ammunitionen var slut och han inte kunde skjuta på vare sig Lången eller Dagens Dubbel så hade han mycket tid över den dagen. På eftermiddagen beslöt sig han sig för att få lite frisk luft och tog en ny svart sopsäck och gick ut på en lång promenad. Det är hemskt vad folk slänger burkar överallt i naturen, och i papperskorgarna.

Han kom hem visslandes med en full säck. Stevics morsa blev misstänksam och undrade vad det var frågan om.

”Gumman, solen skiner!”

Dagen var D. Vinnaren i första var så stenklar som bara en häst kan vara. I andra hade han en idé som kändes helt bombsäker, nästan. Två uppdubblingar av bankrullen skulle ge Stevics farsa ammunition till ett slagkraftigt system på V5:an, som såg mycket intressant ut.

Tänk vad Stevics morsa skulle bli förvånad när han kom hem i limousin med blommor, choklad och slivovits.

Stevics farsa tog två proppfulla svarta sopsäckar i varje hand och började sin vandring till ICA. Det är en lång promenad och det var lite skämmigt, men i spelnöd och lust är allting tillåtet.

Och nödvändigt.

Någon gång ska alltid vara den första. Stevics farsa pantade för första gången burkar som en äkta svenne banan. Det gick lätt som en plätt att trycka ned burkarna i hålet. Fast det gick för långsamt för en spelares själ när Åby redan slagit upp portarna och kusarna gick i bakvarv.

Maskinen surrade, hostade och spottade ut en del burkar som Stevics farsa var tvungen att trycka ned i hålet en gång till. Det gjorde honom ännu rastlösare. Men till slut var alla burkar upptuggade och han tryckte på den stora röda knappen flera gånger så att det skulle gå snabbare att få kvittot.

På vägen till kassan plockade han på sig en påse Gott&Blandat och en Aftonbladet. Han tog en dosa Grov också då snus är bra för tankeverksamheten.

Stevic farsa stod och dagdrömde om spets och slut i första när kassörskan sa någonting om sextio kronor.

”Va?”

”Sextio och nittio.”

Stevics farsa fattade ingenting. Det borde vara minst hundra kronor tillbaka. Och det var vad han behövde på Åby i första.

Kärringen stod på sig och fortsatte tjata om sextio. Stevics farsa fattade ingenting.

”Sextio och nittio tack.”

”Va?”

”Det blir sextio och nittio tack.”

”Va? Ska du ha pengar? Jag har pantat för minst 150 kronor.”

”Ja. Men du donerade pengarna.”

Donera var ett ord som Stevics farsa inte förstod vad det betydde. Förvirringen gick inte att reda ut och han ringde Stevics morsa för att tolka med kärringen i kassan.

Han förklarade problemet för frugan och lämnade över mobilen till kassörskan. Kön hade börjat växa, och alla var nu involverade i hur det skulle sluta.

Kassörskan förklarade för Stevics morsa att Stevics farsa hade donerat alla pengar till Rädda Barnen genom att trycka på den knappen på tomburksautomaten.

I andra ändan hördes ett hysteriskt skrattanfall. Som bara växte i styrka. Kassörskan höll bort mobilen för att skydda sitt öra. Hela kön kunde höra skrattet på andra sidan och det smittade av sig på alla.

På alla utom Stevics farsa, som började bli desperat då han insåg att hans frus skratt var som en galopp på upploppet.

”Vad då röda barnen? Det finns inga barn här någonstans.”

Han fick tillbaka sin mobil där skrattet nu växt till full orkan. Han tryckte bort frugan snabbare än han tryckt på tomburksautomaten.

Kassörskan förklarade med enklare ord att han skänkt bort alla pengar, och att det var en fin gärning.

”Men jag vill inte” sa Stevics farsa med gråten i halsen.

”Det är försent nu. Vi kan inte ta tillbaka gåvan” sa kassörskan.

Längst bak i kön hördes en röst av en man med göteborgshumor.

”Det var en stor handling av en stor människa.”

”Men jag vill inte vara en stor människa. Jag vill vara en liten människa.”

Stevics farsa lämnade tillbaka snusdosan, ställde tillbaka Aftonbladet i tidningsstället, och trängde sig förbi kön för att lämna tillbaka godispåsen.

Han fick uppskattande leenden och uppmuntrande klappar på axeln, men ingenting kunde trösta honom.

Det var ingen idé att åka till Åby så han gick hem igen. På gården hade ungdomarna fest och från ett öppet fönster på femte våningen hördes ett hysteriskt skrattanfall från en kvinna som på serbokratiska per telefon berättade en rolig historia till alla hon kände.