Å en sådan härlig dag

vacker

Djurgår´n är det bästa laget, spöar hammarby å gnaget. Om någon har missat det så kan jag berätta att jag är en urdjurgårdare. Jag har sprungit på matcher i hela mitt liv, det vill säga från sjuttiotalet.

Djurgårdens handboll var nedlagd under ett antal år för att sedan göra en nysatsning i början av nittiotalet. Jag var med på resan. När jag första gången satte på mig A-lagströjan så var det ett ögonblick jag aldrig glömmer.

Det var bara division fem och tröjan var från nittonhundrasjuttiofem, men jag fick gåshud och ståpäls över hela armarna. Men fotboll är viktigare och min tränare fattade aldrig varför hans lagkapten inte kunde spela vissa matcher för att det var derby mot gnaget.

Ishockey var också väldigt viktigt en gång i tiden. Men jag tappade intresset någonstans på vägen. Jag tror att det har att göra med att de spelar 373 matcher i grundserien och åtta lag av tolv går till slutspel i alla fall.

Det är inte konstigt att Djurgården och aik har problem att hänga med i hockeyn och att bajen gick i konkurs. Huvudstadens lag tävlar inte på lika villkor. Varenda liten bonnhåla är subventionerad av kommun.

Det är likadant i fotboll där vartenda litet brögäng verkar få en ny arena av kommunen.

I USA är det självklart att städerna är med och tar en stor del av kostnaden för ett nytt arenabygge som klubben sedan äger. Där är klubben dessutom alltid privatägd.

Det är en väldigt bra affär för en ort, by eller stad att ha ett framgångsrikt idrottslag som representerar dem. Varför vill inte Stockholm ha det?

Idrottsklubbarna i Stockholm straffas istället extra hårt med ockerhyror.

I ett större perspektiv kan svensk fotboll inte konkurrera med europeisk fotboll för att de sociala avgifterna är för höga. Någonting måste göras för att anpassa sig till konkurrenssituationen. Kanske göra som i Danmark där de infört en särskilt artistskatt?

Allsvenskan är idag en urvattnad skitprodukt som endast hålls uppe av publikens hårda arbete. Hur länge ska vi behöva vara en plantskola till brajande Holland som i sin tur också endast är en plantskola?

När jag var med och skapade riktlinjerna för Svenska Spels nätpoker så drev jag igenom vissa saker som förmodligen bara jag själv förstod hur bra det var då.

Istället för att ha sex- och niomanna bord som var kutym överallt så lanserade vi istället fem- och tiomanna bord.

Det lärde svenskar att spela både tightare och lösare. Två viktiga växlar i poker. Skillnaden mellan att spela fem eller sex man är 25 procent mer motståndare. Idag fattar folk skillnaden.

Jag blev utskrattad på kontoret i Sundbyberg när jag lanserade idén om noll rake. Det bjöd jag gärna på då jag lyckades förskjuta perspektiven och fick igenom hälften så mycket i rake som originalplanen.

Vad halv rake på Svenska Spel har betytt för svensk poker och svenska pokerspelare går inte att överskatta.

Personligen tror jag inte att det funnits mycket kvar av Svenska Spels poker om de haft dubbelrake jämfört med idag. Se bara på deras turneringar idag för en referens.

Tvåhundra bb i maxbuyin var också min idé. Det har lärt många svenskar att bli bättre pokerspelare för att de måste tänka längre och djupare.

Svenska Spel har misskött sin nätpoker i många år, särskilt beträffande utvecklingen av mjukvaran, och nu ser det rätt mörkt ut om de inte anpassar sig till verkligheten. De har glidit klart på Kens smörgåsbord.

Svenska pokerspelare kan fortsätta att glida och mumsa i sig spanska dilamm och italiensk bluffalost.

Stockholm är en av Europas största städer. Det finns två(-tre) lag som alla har ett stort och passionerat följe. Det finns alla förutsättningar för ett Europeiskt storlag, i valfri sport.

Det är aldrig försent i lagidrott, förutom för bajen hockey som gick i konkurrs, man kan slicka såren ett par år i en lägre division och sedan ta nya tag.

Det går inte för ett svenskt pokernätverk.

Att göra rätt från grunden går nästan alltid bra ett tag. Tills en styrelse som inte förstår produkten tar sats mot himlen. Och så börjar det om. I idrott. Och för pokerspelare. Men inte för ett pokernätverk.

Det är självklart att det måste införas privat ägande i svensk elitidrott för de rätta incitamentet för en långsiktigt framgångsrik drift.

Röde Ruben Svensson drömmer fortfarande om fornstora dar, men hans dröm var aldrig sann. IFK Göteborgs framgångar på åttiotalet byggdes inte av solidaritet och kamratskap. Det byggdes av och med pengar. Åtvidabergs framgångar på sjuttiotalet byggdes av svarta pengar från Facit, och inte någon slags svensk modell.

Om man inte räknar självbedrägeri och dubbelmoral som den svenska modellen vill säga.

Djurgården och aik slåss nu i kvalserien om att få lira i Elitserien nästa år. Som för övrigt är omdöpt till något så dumt att jag kommer strejka genom att inte skriva namnet i ett antal år till.

Om ett lag går upp och inte det andra så kommer det laget koppla ett väldigt starkt grepp om ishockeyn i Stockholm.

Båda lagen låg i botten igår kväll och var tvungna att ta tre poäng. Djurgården hade hemmamatch och hela Hovet var fyllt av djurgårdare. Det var tvärtom förra veckan, för att Djurgårdare och aikare inte är så bra på att komma överens.

Jag har varit i de flesta hockeyhallar och islador runt om i Sverige. Ingeting kommer ens i närheten av Hovet. Atmosfären är impregnerad i den sönderstampade betongen. Ingen annanstans kan det bli samma tryck, samma kokande gryta. Alla arenor och alla idrotter inräknat. Ingenting kommer ens nära.

Jag hade velat vara där. Men aik gjorde 1-0 i numerärt underläge. Sedan kontrade aik in 2-0 fyrtiosex sekunder senare. Efter 4,45 på första perioden så var det ridå. Jag tänkte stänga av livestreamen, men kämpade på.

Idrott är som poker. Det händer nästan aldrig, men en gång i livet så händer det, kanske. A chip and a chair.

Djurgården trummade på och tryckte sakta men säkert tillbaka råttan i fällan.

Vinst för Djurgården innebär inte att de går upp, men att aik åker ner. För alla som kan någonting om idrott och passion så är det minst lika gott.

Å en sådan härlig dag.